Beckett’s Drama: Mis‑Movements and the Aesthetics of Gesture

Kroppen och dess rörelser är alltid betydelsefulla aspekter av det sceniska uttrycket men i Samuel Becketts pjäser är även den mest obetydliga gest viktig och finns noggrant beskriven i scenanvisningarna. I Becketts pjäser framhävs kroppen och dess rörelser på ett unikt sätt; dels genom karaktärernas rörelser, och dels genom repetition av dessa rörelser. Upprepningen av rörelser bildar även specifika ‘rörelse-mönster’ eller teman, som betraktaren/åskådaren inte kan undgå att lägga märke till. Dessa tematiska mönster är enligt Charlotta Palmstierna Einarsson avsedda att betraktas estetiskt snarare än intellektuellt. I sin avhandling om Samuel Becketts dramatik har hon analyserat Becketts närmast koreografiska fokus på den mänskliga kroppen och dess rörelser, och hennes slutsats är att rörelser i Becketts pjäser både underminerar och kontrasterar det talade ordet, men också att de framträder för betraktaren/åskådaren som estetiska objekt.

Den sceniska presentationen ska “kännas” snarare än förstås
När vi lyssnar till musik försöker vi förmodligen inte i första hand förstå musiken intellektuellt utan känner att vi kan ge oss hän till lyssnandet utan krav på tolkning. På ett liknande sätt vill Beckett att publiken ska ge upp sina ansträngningar att intellektualisera den dramatiska situationen för att istället förlora sig i upplevelsen av att lyssna till och titta på det som presenteras. Rörelser framträder i det sammanhanget som musikaliska eller koreografiska strukturer, vilka inte i sig själv har mening, men som får mening genom upprepningar av teman och former.

I Becketts regi är det rörelser som skapar uttrycket
Även som regissör uppmanade Beckett skådespelare att sluta försöka förstå, dvs. att närma sig texten utifrån, som former, visuella mönster, ekon och rytmer snarare än genom att med hjälp av tolkning förstå deras semantiska betydelse.