Självhjälpsgrupper för ömsesidigt stöd har blivit ett uppskattat alternativ inom olika vårdområden i ett flertal länder. Forskning har visat att självhjälp i allt större grad blivit en del av det formella behandlings- och vårdsystemet. Kopplingen mellan självhjälpsgrupper och sjukhus, nationella organisationer och andra sjuk- och hälsovårdsinstitutioner har blivit allt tydligare, och det finns ett ökande inslag av professionella i självhjälpsgruppers verksamhet.Kvinnliga självhjälpsgrupper kan spåras tillbaka till de medvetandehöjande, feministiska grupper som etablerades på 1960- och 1970-talet. Kvinnogrupper uppstod för att möta kvinnors behov. Grupperna som skapades var initialt ledarlösa, ickehierarkiska och hade en atmosfär där alla tilläts komma till tals. När kvinnor kom samman i de medvetandehöjande grupperna på 1960-talet blev de varse att smärta och ilska även var vanlig hos deras medsystrar. De kunde även bli medvetna om att den smärta de delade kunde ha sitt ursprung i samhällets attityd gentemot kvinnor, och att den därmed var möjlig att förändra. Undersökningar har visat att kvinnor med långvarig och/eller kronisk muskulär smärta upplever sig ha svårt att nå legitimitet för sina besvär. Detta kan påverka hur professionella ser på dessa patienter, och i sin tur hur kvinnorna själva ser på sig. Professionellas deltagande i självhjälpsgrupper kan medföra olika effekter. Dels kan de professionella genom sitt deltagande ge verksamheten en större legitimitet, dels kan de professionella påverka synen på problem och problemförståelse i grupperna. Detta kan ställas i relation till att självhjälpsgrupper ofta utvecklar en egen problemförståelse och egna normer om den problematik de samlas kring som kan vara alternativ till den samhälleliga norm och förståelse som professionella förmedlar. Professionellt ledarskap skulle därmed kunna innebära en risk för att en alternativ problemförståelse i självhjälpsgruppen motverkas. En annan aspekt av ledarskapet är den legitimitet den professionelle ledaren kan uppnå genom sin kunskapsbas. Denna studie syftar till att ur ett genusperspektiv undersöka vad en självhjälpsgrupp kan betyda för kvinnor med smärta och hur deltagarna berättar om gruppen och dess verksamhet.För att uppnå detta har det övergripande syftet delats in i två delar: dels att göra en kartläggning för att undersöka under vilka huvudmän man kan hitta självhjälpsgrupper för personer med smärta och hur könssammansättning och ledarskap ser ut i dessa grupper, dels att undersöka hur kvinnorna berättar som grupp om gruppen och dess betydelse. Frågan jag ställer mej är: Kan man se om självhjälpsgruppen producerar nya sätt för kvinnorna att skapa mening i sina liv, eller reproduceras de samhälleliga normerna med avseende på: Genuskonstruktion, Kunskapsproduktion, Legitimitet. Hur berättar kvinnorna om sitt utbyte, kan utbytet analyseras i termer av anpassning eller transformation?Studien är tvådelad. I studiens första del inventeras förekomsten av självhjälpsgrupper för personer med smärta, med ambitionen att kunna visa under vilka huvudmän dessa självhjälpsgrupper finns. Bland de inventerade grupperna väljs i steg två ett antal grupper under respektive huvudman ut för fokusgruppintervjuer. Fokusgruppintervjuerna analyseras sedan narrativt med fokus på de fyra olika teman som ovan presenterats: genuskonstruktion, kunskapsproduktion, legitimitet och anpassning kontra förändring, för att utröna via deltagarnas berättelser hur innebörder i och idealbilder av kön, kunskap och legitimitet skapas, reproduceras eller förändras i gruppen, och hur därmed synen på dem själva och deras situation eventuellt påverkas och förändras i termer av anpassning eller transformation. Studiernas resultat kommer att presenteras i vetenskapliga artiklar som kommer att utgöra grunden för en avhandling. Projektet bedrivs i samarbete mellan institutionen för socialt arbete, Umeå och Östersund samt Genusforskarskolan.