Marabou-storkar och grodkonsert

Om några årtionden kommer vi att vara mer än 9 miljarder människor på jorden. Alla ska vi ha mat, rent vatten och en rimlig levnadsstandard. Om naturen har förmågan att leverera all de varor och tjänster som behövs för detta är osäkert, speciellt som att vi redan idag har härjat på rätt ordentligt. Insikten om att bevara den biologiska mångfalden, inte bara för sin egen skull, utan också för att klara mänsklighetens utmaningar har slagit rot på högsta politiska nivå. I dagarna sitter representanter för världens alla länder här i Nairobi och diskuterar hur man ska klara detta genom att skapa en bättre koppling mellan den kunskap som forskningen ger och de politiska beslut som måste fattas. Det behövs ett system som på högsta nivå klara av detta. Detta utgör grunden för den ”Intergovernmental Science – Policy Platform for Biodiversity and Ecosystem Services; IPBES” (puh, bara namnet verkar lite avskräckande) som håller på att etableras.

Det är lätt att bli pessimistisk då diskussionen i huvudsak rör rena procedurer och jag tänker inte uppta din tid med dessa. De av oss som representerar forskarna får hålla till längst bak i salen och förväntas säga så lite som möjligt. Detta illustrerar ett av problemen. För många av världens länder finns det en sorts rädsla för att låta forskarna röst höras utan att först filteras. Ingen obekväm sanning ska få ställa till det för nationella egenintressen.

Samtidigt så finns det utrymme för optimism då detta IPBES faktiskt utgör en ny chans att skapa ett bättre beslutsunderlag för mänskligheten. När regeringsrepresentanterna gjort sitt jobb så kommer det att finnas ett system att analysera läget, identifiera vad vi inte vet och hur detta ska bättre omsattas i praktiken. I det skedet kommer det att finnas en process som innebär att den forskning som även undertecknad gör kan länkas in i ett större sammanhang. Som en pusselbit av många så kanske detta möte ändå kan sluta i något positivt och som ger hopp inför framtiden.

Utanför FNs miljöorganisations högkvarter här i Nairobi kliver Marabou-storkarna omkring och när mörkret lägger sig startar de kärlekskranka grodorna sin konsert. Det känns lite som om de vaktar på oss här inne i salen och med viss uppfordran tittar in igenom fönstret och diskuterar sinsemellan våra försök att också rädda deras tillvaro.