För någon vecka sedan avslutade Maciej Zaremba en artikelserie i DN kring den svenska skogen (http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/skogen-vi-arvde). Den efterföljande debatten har varit intensiv med många som velat kommentera. Inte alla fick plats eller tillfälle, ett öde som drabbade författarna till följande text (Per Angelstam, professor vid SLU och bloggaren i fråga, Bengt Gunnar Jonsson). Vi tar därför tillfället i akt och gör vår kommentar virtuellt tillgänglig. Sprid gärna vidare i de sociala medierna!
Äntligen debatt om helhetssyn på skogen!
I och med Maciej Zarembas artikelserie i DN har diskussionen kring vad svenskarna vill med den svenska skogen äntligen tagit fart. Olika perspektiv och analyser av vad skogen kan ge i form av produktion och miljö är en nödvändighet för diskussionen. Styrkan i artiklarna ligger i Zarembas förmåga att ge uttryck för den kulturella dimensionen på omvandlingen av det svenska skogslandskapet, och han lyfter frågan om samhällsmedborgarnas rätt till skogen. De repliker som kommit har varit i stort sett förutsägbara och kan sammanfattas som att ”det är inte vårt fel” och ”Zaremba är alltför ensidig”. Vi lämnar skogsstyrelsen roll i detta sammanhang då deras agerande är en effekt av den rådande skogspolitiken – en skogspolitik som inte tillräckligt tillvaratar medborgarnas intressen och i många fall framstår som tandlös när det gäller skyddet av den biologiska mångfalden . Däremot anser vi att en kritik som karaktäriserar artiklarna för att vara obalanserade är småsint. Vi förutsätter att Zaremba är genunit intresserad av att skapa debatt. Att använda den lilla människans perspektiv och utsatthet är journalistik. Kalla det ett retoriskt grepp, men det fungerar och är relevant. Däremot, och detta är vår huvudsakliga kommentar, så är det inte bara kultur och hänsyn till människan, utan även miljöfrågan i skogen som ska och behöver debatteras. Här finns också olösta problem.
Sedan början av 90-talet har den årliga avverkningsvolymen ökat med mer än 30 % samtidigt som den växande volymen ökat med 25 %. Detta är en ekonomisk framgångssaga utan jämförelse, men som inte matchas av motsvarande framgångar inom naturvården. Jovisst, dagens hyggen är klart bättre ur många aspekter än 70- och 80-talens enorma rensopade ytor, men det stora problemet är inte hygget i sig utan att den skog som avverkats utgör de sista resterna av skogar med höga natur- och rekreationsvärden. Dessa bildar idag blott en gles ytterskärgård i landskapet.
I Japanska Nagoya enades världens länder 2010 om en ambitiös plan för att stoppa förlusten av biologisk mångfald, dvs. arter, deras livsmiljöer och dessas ekosystemprocesser. Dessa mål ska inte och kan inte ses som att de står i konflikt med andra mål för samhällets nyttjande av natur, utan utgör en sammanfattning av det som måste göras för att långsiktigt skydda de ekosystemtjänster som vi människor är beroende av! Ambitionen att ytterligare öka produktionen av skogsråvara finns, men den kan bara ske inom de ramar som naturen ställer. Här anger Nagoya-målen färdvägen. På nationell nivå måste givetvis sedan både miljömål och lagstiftning förhålla sig till dessa övergripande överenskommelser – överenskommelser där Sverige i mångt varit pådrivande.
Under Nagoya-målen finns en rad punkter med direkt relevans för den svenska skogen. Det mest uppenbara är målet om att 17 % av landarealen ska avsättas i ekologiskt representativa nätverk av skyddade områden där speciell hänsyn ska tas till områden med stor betydelse för den biologiska mångfalden (mål 11). Lika centralt är också målet om ett hållbart brukande som anger att områden som används för skogsbruk ska förvaltas hållbart så att bevarande av biologisk mångfald garanteras (mål 7). Dessa mål sätter strålkastaren på problemen i den svenska skogen. Det finns idag inte 17 % av skogsarealen med höga naturvärden kvar! För att nå detta mål krävs att både de kvarvarande resterna av skogar med höga naturvärden skyddas och att vi påbörjar ett restaureringsarbete i andra skogar. När skogsstyrelsen och produktionsforskarna säger att man kan bedriva kalhyggesfritt skogsbruk på vissa marker så är det inte i först hand en fråga om hållbart nyttjande för att bevara biologisk mångfald utan en fråga om att det på vissa marker går att upprätthålla en hög produktion utan kalhyggen. Det vill säga, om det ska vara kalhygge eller inte är för dessa en produktionsfråga och inte en fråga om biologisk mångfald, kultur eller rekreation.
I dagarna pågår en revidering av de svenska miljömålen. Vi förutsätter att miljömålsberedningen är väl förtrogen med Nagoya-målen, tillståndet i den svenska skogen och att det fokus på kultur och allmänhetens rätt till skog som Zarembas artiklar lyfter fram är med och formar svensk skogspolitik och miljöpolicy. I vilken mån vi kan uppnå miljömålen med rådande lagstiftning är oklart. En fördjupad diskussion om hur vi hanterar de svenska skogarnas alla värden i framtiden bör också inkludera en analys av skogsvårdslagstiftningen. Policy och lagar är torra begrepp med en byråkratisk anstrykning. Inte desto mindre är det dessa som kommer att avgöra utsikten från våra fönster och möjligheten att ta en kaffepaus i storskogen, för att inte tala om de närmare 2000 skogsarter vars långsiktiga överlevnad i Sverige är hotad. Vägen framåt mot ett hållbart nyttjande av skogens alla värden kräver lärande och bred dialog. Zarembas artiklar har i detta sammanhang lyft fram ytterligare aspekter och har därmed fördjupat diskussionen om svensk skog nu och i framtiden.
Bengt Gunnar Jonsson, Professor, Mittuniversitetet Sundsvall
Per Angelstam, Professor, SLU Skinnskatteberg