Gammelskog och gammal skog

Jag bor på Gammelvägen i Bergsåker och inte på Gamla vägen i Nolby. Förledande lika så brukar jag alltid påpeka detta när det är dags att beställa taxi. Inget fel med Nolby men tanken att hamna där någon sen kväll när man kommer hem med tåget och inte i sängen hemma på Gammelvägen är inte så rolig. Detta visar på att det är noga med begreppen och vad vi menar med ”gammel” och ”gammal”.

I kölvattnet på vårens intensiva mediadebatt om det svenska skogsbruket har det hävdats att det inte alls blir mindre gammal skog i Sverige. Riksskogstaxeringen, som följer upp tillståndet i svenska skogar, anger att arealen gammal skog ökat påtagligt under de senaste 20 åren. 1993 var 4.5% av skogen äldre än 140 år medan det i dag finns 6.8% sådan skog. Hur kan detta gå ihop? Ljuger miljövännerna och försökte Maciej Zaremba föra svenska folket bakom ljuset i sin artikelserie i DN? Att det samtidigt hävdas att vi snart inte har någon gammelskog kvar går ju inte ihop med den officiella statistiken!

Det är olyckligt när begrepp blandas samman och motsägelsen speglar en djupare skillnad i synen på vad skog är. För riksskogstaxeringen och för vissa företrädare inom skogsnäringen är skogen i stort sett synonymt med träden. Vi hör ofta att det efter en slutavverkning kommer en ny ”skog” att växa upp. Men det som egentligen avses är att den nya generationen träd så småningom växer till sig och blir gamla. Vad riksskogstaxeringen mäter är något som kallas ”grundytevägd medelålder” och mäter åldern på de dominerande träden. För mig som skogsekolog är detta inte ett mått som speglar om skogen i sig är gammal eller inte. Inte heller är det ett mått på om skogen har några naturvärden eller är skyddsvärd heller.

Vad vi glömmer är det längre historiska skeendet som skapar en ”skog” och att ”skog” är summan av alla de växter och djur som har sin hemvist där – inte bara förekomsten av träd över en viss ålder. Alltså något som inkluderar mycket mer än bara träden i sig. Här menar jag att man både från skogsbrukets sida och ibland även från den ideella naturvårdens sida har gått vilse. Våra dominerande skogsträd, gran och tall, blir i naturskogen många hundra år gamla. Granarna inte riktig lika gamla (300 år) som tallarna (500 år), men båda blir långt mycket äldre än de 140 år som riksskogstaxeringen satt som gräns för ”gammal skog”. Dessutom så finns i naturskogarna är kontinuitet som sträcker sig bortom de enskilda trädens livslängd. En kontinuitet som ibland omfattar årtusenden.

Samtidigt så har vi också glömt att det finns stora och viktiga naturvärden kopplade till skogar med unga träd. Efter bränder, stormfällningar och insektshärjningar skapas öppna solljusa miljöer med stora mängder död ved och ett uppslag av lövträd. Dessa så kallade tidiga naturliga successionsstadier finns inte heller kvar i dagens brukade skogslandskap. Visserligen har vi många hyggen, men dessa saknar viktiga komponenter typiska för naturligt ”unga” bestånd. Ett ensidigt fokus på skogar med riktigt gamla träd är därmed inte heller tillräckligt om vi vill skydda den mångfald som är skogen.

Det vore bra för en fördjupad diskussion om den svenska skogens naturvärden om vi helt lämnade den definition av ”skogsålder” som riksskogstaxeringen använder. Den har sitt syfte i att beskriva hur åldersfördelningen av träden ser ut och är en viktig grund för hushållningen av skogsråvaran, men har mycket liten relevans i naturvårdsammanhanget. Om vi inte inser detta riskerar debatten att gå vilse och hamna i Nolby och inte i Bergsåker där den hör hemma.