Igår var det röd dag och några arbetskamrater tog med mig på en konstrunda. Fyra konstnärer i trakten – två knutna till Mittuniversitetet – hade öppnat sina ateljéer för besökare. Vi fick möjlighet att njuta både av Ann Larsson-Dahlins fiskar målade i akvarell och av Göran Anderssons vanitas-motiv i olja.
När vi skulle sätta på oss ytterkläderna och lämna Görans hem drabbades vi av tapeten i den rymliga hallen. En ofattbart vacker stänktapet. Vi undrade förstås om han köpt den eller om han hade stänkt den själv. Det visade sig att han hade blandat till grundfärgen – engelskt rött, vitt och lite gult för att få den rätta nyansen – och stänkt den. ”Jag har strävat efter att stänka i rytmer”, sa Göran, ”för att det inte ska bli så oroligt”.
På nära håll tycktes de små prickarna och stänken i vitt, grått och svart ha hamnat lite hursomhelst på den grårosa bakgrunden, men när vi betraktade rummets bortre vägg kunde vi se hur de återkom i svepande stråk.
De där stänken och prickarna, som plötsligt samlade sig i visuella rytmer och fick mening för ögat, förde mig i ett huj några veckor bakåt i tiden. Då hade jag stått, överväldigad och obegripligt rörd, i ett stort rum på Tate Modern i London efter att ha klivit in i den japanska konstnären Yayoi Kusamas polykroma värld.
Men just i det här rummet var väggarna vita och täckta av tavlor i skiftande storlekar som också de tycktes vita. När jag gick närmare dukarna såg jag att de var fyllda av oändligt många små ljust grå prickar. När jag backade igen upptäckte jag att de grå prickarna förtätades här och där och bildade oregelbundna grupperingar – som i sin tur stod i relation till andra grupperingar.
Dukarna levde.
Och bakom de grå prickarna, eller kanske framför, tycktes ett nät framträda.
Oändlighetsnätet, enligt konstnären.
Mycket snart lämnade avantgardisten Kusama pappret och duken och började måla prickar på i stort sett allt: väggar, kläder, bilar, hästar, människor. Ja, hon målade till och med på sin egen nakna kropp – och på vattenytor. Paparazzifotograferna i New York, där hon verkade på 60- och 70-talet, kallade henne ”Princess of Polka Dots”.
Det var en orgie i prickar – men Kusama ritade linjer och streck också, framställda i en både manisk och meditativ anda som hon försatte sig i för att förjaga sin oro. Hon gjorde även gatukonst, videokonst och de mest osannolika installationer.
Kusama har nu passerat de åttio och är fortfarande aktiv. När jag ser henne framträda på en videoskärm på Tates, i sin knallröda pageperuk och röda klänning med stora vita prickar, tänker jag att hon nästan skulle platsa i en bilderbok. Där finns det prickar. Och streck.
Många bilderboksskapare leker med de enkla formerna. Ett vitt papper är tomhet. En enda prick innebär skillnad och meningsskapandet kan börja. Med två prickar kan en relation uppstå. Med tre kan det bli verklig dramatik. När pricken blir en fläck och förses med öga, näsa, mun blir den än mer mänsklig. Lägg till några linjer och streck så kan fläckar hållas isär, bindas ihop eller hägnas in. Vinkla strecket och en riktning antyds. Kanske mot en prick?
Prickar finns även på en berömd barnlitterär häst, och på en nästan lika berömd kanin. Den ena blir speciell med sina prickar, för den andra är prickarna ett slags stigmata i en värld av idel vita kaniner.
Prickar pryder också flickors klänningar. I Stefan Castas bok En blommas liv finns en späd flicka i röd klänning med stora vita prickar. Illustratören till Castas bok, Sara Lundberg, återkommer med två egna böcker om en annan flicka, Vita Streck. Den röda klänningen finns kvar, men de vita prickarna tycks ha flutit ner i en burk och blivit färg.
Vita Streck är flickan som målar de vita mittstrecken på alla vägar. Med samma envisa konsekvens som någonsin Kusama går hon rakt fram med sin burk och pensel, streck efter streck, gata upp och gata ner. Först när hon börjar söka efter sin vän Ojvind bär strecken iväg åt alla möjliga och omöjliga håll i landskapet. Till och med över den duk som en baskerförsedd manlig konstnär vid ett staffli står och målar på.
Det har sagts att bilderboken inte bara är barnets första möte med boken – utan också med konsten. Den kan till och med tematisera den konstnärliga praktiken.
Heja Vita Streck - Princess of White Stripes! tänker jag, en röd dag i maj.
Till sist:
Sara Lundbergs bilderbok Vita streck och Öjvind August-nominerades 2011.
Kusama har illustrerat Alice i Underlandet. Förstås.
Läs båda!
