Det har talats mycket om de ”tandlösa discogummorna” i årets schlager-EM, om de ”ständigt leende gammelmorsorna” från
republiken Urdmurtien – och om den ”mormorsfeber” som tycks ha drabbat Europa. Även om det var Loreen som gick up-up-up i
tävlingen så mullrade de sex babusjkornas bom-bom-bom i bakgrunden.
Hur kan detta komma sig? Vad är det som gör att en grupp äldre kvinnor i hucklen och långa kjolar som bakar fejkbröd på scenen
tas emot som megastjärnor? Är fenomenet Buranovskije Babusjki ett vidare uttryck för det vi bevittnat i vårt eget land de senaste
åren och som väckt sådan förtjusning? Det vi skulle kunna kalla en tant-trend?
Ja, kanske… Men vad är det egentligen för trend, hur manifesteras den och hur kan den förstås?
Allt detta fick jag möjlighet att samtala om med en journalist som hörde av sig med anledning av att jag bidragit med ett kapitel i Tanten, vem är hon? En (t)antologi (2012, red. Liliequist & Lövgren), utgiven inom ramen för det Umeå-baserade nätverket TantForsk! Vi slog oss ner på Mormor Hilmas café & restaurang i Härnösand, drack kaffe på fat och diskuterade tant så att kaksmulorna yrde.
Det är inte särskilt ofta en forskare bidrar med forskning (i detta fall tantforskning) som tycks stärka en trend (i detta fall tant-trenden) och som nästan samtidigt analyserar och diskuterar samma trend. Tantologin kom rätt i tiden – 2012 har utropats till tantens år! – och den har diskuterats i radiokrönikor, morgonsoffor, kulturprogram på TV, i tidningar och bloggar.
Men tant-trendens trådar kan sökas längre tillbaka. Sedan 1990-talet finns ett populärt tantmuseum i norra Hälsingland och ytterligare ett har öppnat i Jämtland. Även på andra museer anordnas tantutställningar dit intresserade vallfärdar för att beskåda pannlappar, hyllremsor, laxrosa underkläder och hårrullar från skilda decennier.
Redan i mitten av 1990-talet startade konstprojektet ”Den svenska tanten” som pågick i femton år och som givit just denna tant med attributen hatt, väska och kappa ett ansikte. Det finns även tantorkestrar, tantscener där gubbiga teman är bannlysta och tantfilmer som behandlar ämnen som kyrktanter, äldre kvinnors sexualitet och nätdating. Den som önskar kan gå på tantkaféer, bläddra i tantkalendrar och fundera över om rätt person fick utmärkelsen ”årets tant”.
Tanten och den äldre kvinnan har även blivit möjlig att tillgå i både mode och reklam. Det är klart att Gudrun Sjödén använder sig av kulturtanten för att marknadsföra sina färgglada, rymliga kläder – och på ”fluortantens dag” den första september hjälper tanten till att slå ett slag för god tandhygien.
Sedan länge finns även så kallade ”tantvarningar” som nu ges ut i humoristiska böcker. Men det skrivs även verk där tantens kultur- och socialhistoria uppmärksammas. Ett exempel på detta är Fatima Bremmers och Magnus Wennmans De sista tanterna. Från husmor till modeikon (2011).
Tanten finns kort och gott överallt. Men tantbegreppet är elastiskt och tantskap konstueras på många olika sätt, något illustratören till tantologin Tanten, vem är hon? så fint lyckas åskådliggöra i en och samma bild:
Efter denna exposé återvänder vi till Mormor Hilmas café & restaurang som jag hade föreslagit som mötesplats för att journalisten och jag skulle få närkontakt med ett av uttrycken för trenden: de unga kvinnornas förtjusning i tanten. Näringsställets namn är en hyllning till ägarinnans egen mormor och inredningen är full av virkat, blommigt, rutigt, av tavlor och pyssel från gångna tider som köpts på loppisar och second hand. Bland unga kvinnor finns en vurm för tantestetik, tantkultur och tantattribut i såväl mode, matlagning som fritidssysselsättning. Sylta, safta, baka och kliva omkring i städrock och gummistövlar.
Hos många unga förknippas tanten med förmågan att säga sin mening – hon är enligt Elin ”Grynet” Ek ”civilkuragets rynkiga ansikte”. Några ”supertanter” som hon nämner är, förutom Astrid Lindgren, sexualupplysningspionjären Elise Ottesen-Jensen, Bamses farmor och Amalia Eriksson, kvinnan bakom Gränna polkagrisar. Bokens titel är löftesrik: Supertanten. För dig som redan är en och för dig som vill bli.
Kanske kan föreställningen om tantens mod och styrka förklara varför tant-ordet så ofta används av till exempel unga kvinnliga bloggare, vid sidan av ord som hagga, häxa och kärring. Det tycks fungera som en icke åldersbestämd position att inta i en tid då den unga kvinnan sexualiseras och pornografi mainstreamas. I roliga ”tant-quiz” kan flickan, eller den unga kvinnan, se hur mycket tant hon är och få ett kvitto på hur väl hon lyckats i sitt tantgörande.
Detta är alltså den andra sidan av tantvarningsmyntet. Under många år har vi sett hur medelålders kvinnor gjort tjejordet till sitt. Nu bevittnar vi en motsatt rörelse där unga kvinnor använder tanten – hon som inte längre behöver behaga – som en guide att följa och inspireras av och som en källa att hämta kraft ur: tanten som totem.
Men tanten presenteras inte bara som en modell för civilkurage och kärv rättframhet. I vissa sammanhang förknippas hon genom sin inställning till tingen och tiden positiva värden som anses viktiga idag, ja, rent av avgörande för planetens överlevnad. Tanten, hon som stoppar och lappar, som plockar bär, syltar och saftar och som vet utnyttja rester, tänks vara den som bäst lever upp till de krav som en hållbar utveckling ställer.
Dessutom anses tanten med sin erfarenhet kunna prioritera det som är viktigt och leva i nuet. En omsorgsetiker av rang som värnar om det ”lilla livet”. Susanna Arwin, kvinnan bakom konstprojektet ”Den svenska tanten”, har låtit småindustrier i Nepal tillverka tanter i mindre storlekar som ett led i ett långsiktigt arbete för rättvis handel. Till vardags framställer dessa industrier Buddha-figurer, och Buddha och tanten har mycket gemensamt menar konstnären. I grunden står tanten för det vanliga och hon tros vilja följa den gyllene medelvägen som också är motto för buddhismen.
Kanske, funderar jag, kommer ett nytt begrepp att myntas: tantfullness...
Vad säger då de medelålders och äldre kvinnorna själva? Några tycker att de unga kvinnorna som leker tant är irriterande. De gillar inte att recept, korsstygnsbroderier och supertanter mixas i en salig blandning. De kan tycka att den definition av tanten som lyfts fram idag är reducerande. Lurar det inte unkna hemmafru- ideal bakom de förföriska tantböckerna? De hävdar att det är stor skillnad på tanten då och tanten nu.
Andra kvinnor uppskattar den social- och kulturhistoriska dimension som finns i forskningen om äldre kvinnor. De blir upprymda av att ett ord, vars negativa laddning till och med finns inskriven i uppslagsböckerna, omvärderas och fylls med nygammalt och positivt innehåll. De kan hävda att det är fint att kallas tant.
Även 40-talister som varit karriärkvinnor kan uppskatta att ljuset riktas mot tanten. Det handlar om deras egen och deras mödrars och mormödrars liv och historia. NBV i Västernorrland har initierat studiecirklar om tanten i flera städer. De använder bland annat Tanten, vem är hon? En (t)antologi som utgångspunkt och inspiration. Vid en av de senaste träffarna diskuterades vilken betydelse äldre kvinnor haft i kursdeltagarnas liv. ”Det blev ett ovanligt djupt och fint samtal”, sa cirkelledaren efteråt.
I den stunden kände jag glädje över att ha bidragit till forskning som uppmuntrar människor att själva kritiskt utforska det mångtydiga begreppet tant, att minnas och att lyfta fram de äldre kvinnorna ur glömskan.
Kanske kan även de ryska gummorna i Schlager-EM påminna om anmödrar vid bakugnen – även om de inte kammade hem segern den här gången.
Till sist:
Då det var dags att korrekturläsa mitt kapitel, ”På besök i Astrid Lindgrens tantgalleri”, i antologin var jag oerhört nyfiken då jag öppnade kuvertet från förlaget. Det mest spännande var att se hur Malin Koort skulle ha íllustrerat kapitlet.
När jag vecklade ut bilden förstod jag att Malin hade långt mindre fördomar än jag själv om hur en läsande tant kan se ut.
