Min gamla arbetskamrat Örjan Torell befinner sig på tågresa längs Norrlandskusten tillsammans med sin hustru Britta. Örjan sitter djupt försjunken i en bok, men efter en stund grips han av längtan att dela med sig av det han läser. Han skannar snabbt av kupén – jodå, han och hustrun är helt ensamma – och så börjar han läsa högt.
När Örjan avslutat läsningen och vänt sig till Britta för att säga några ord om texten hörs en för honom okänd röst. Den undrar: ”Vad var det där du läste som var så bra?” I döda vinkeln bakom hans säte har en kvinna hela tiden befunnit sig. Nu vill hon veta vad det är för text hon har fått lyssna till, och vem det är som har skrivit den.
Ja, vad var det här för text egentligen? En text som en litteraturvetare måste få läsa högt. En text som en tågpassagerare imponerat lyssnar till utan att avbryta.
Svaret är att det var en text av Härnösandsförfattaren Ludvig ”Lubbe” Nordström, numera mest känd för sin bok Lort-Sverige från 1938 och för sitt äktenskap med författarinnan Marika Stiernstedt. Men det här var inte ur Lort-Sverige utan en novell, ”Skeden”, som finns att läsa i Nordströms genombrottsbok Borgare från 1909.
Örjan Torells upplevelse under tågresan förvånar inte. Egentligen skulle många av Nordströms noveller hålla för högläsning, både här och där. Novellerna handlar ofta om Nordströms alter ego Tomas Lack och hans liv som barn och ung i en liten stad i Norrland.
När staden skulle få ett namn inspirerade det backiga Härnösand – med centrum på en ö – till ”Öbacka”, ett namn som fortfarande används flitigt av Härnösandsborna själva, både i företagsnamn och i vardagsspråket. När novellsamlingen Borgare – och följaktligen också Öbacka – fyllde 100 år 2009 gavs några av novellerna ut i faksimil.
Hur skulle ”Öbacka 100 år” firas för övrigt – förutom med nyutgivning av noveller, sång och musik, tidstypiska kläder, föredrag och fotoutställningar? Jo – med maratonläsning av Ludvig Nordströms noveller förstås. En solig sommardag kunde Härnösandsborna slå sig ner på torget, dricka kaffe, äta tårta och lyssna till olika röster som läste den ena Öbackanovellen efter den andra.
”Inte visste jag att Lubbe skrev så bra!”, var en vanlig kommentar runt kaffeborden.
De som stod bakom firandet av Öbacka var medlemmar i Ludvig Nordström-sällskapet. Men de ägnar sig inte enbart åt författarnostalgi och historiskt tillbakablickande. Författarskapets centrala frågor och relevans för vår egen tid är lika viktiga. På sällskapets hemsida kan man bland annat läsa om ”Ludvig Nordström-priset” på 15 000 kronor som sedan 1997 delas ut varje år, vartannat år till en novellist och vartannat år till en journalist som verkar i författarens anda. På så sätt speglar priset samtidigt Nordströms bästa genrer: novellen och reportaget.
Ludvig Nordström-sällskapet är ett av de över hundra litterära sällskap som finns i Sverige. Detta framgår av DELS, De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd, som de flesta anslutit till. När jag frågar mina litteraturvetarkolleger finner jag att många är medlemmar i ett eller flera av sällskapen. Ludvig Nordström-sällskapet tog några av mina äldre kolleger vid Mittuniversitetet, Jan Digné och Lars Wolf, initiativ till. En av våra studenter i litteraturvetenskap, Isabella Josefsson, blev snart dess energiskt forskande och arkivgrävande sekreterare.
Några andra sällskap som vi är aktiva i verkar för att främja intresset för, och forskning om, författarskap som Lars Ahlins, Laura Fitinghoffs, Gustaf Frödings, Erik Axel Karlfeldts, Astrid Lindgrens och Bertil Malmbergs. Många av oss har beforskat, eller beforskar just nu, dessa författarskap.
Varför ska man gå med i ett litterärt sällskap? Det finns många skäl till det. Som litteraturvetare och lärarutbildare tycker jag att ett sällskap är ett intressant forum. I Ludvig Nordström-sällskapet kan det lokalhistoriska och akademiska mötas på fruktbara sätt. Här snubblar man bokstavligen på böckernas historiska och geografiska kontext. Här är entusiasmen och den kritiska blicken goda vänner.
Ibland får vi som litteraturvetare synnerligen handfasta uppgifter inom sällskapen. När Ludvig Nordström-pristagare ska utses deltar till exempel alltid lärare i litteraturvetenskap, och även i journalistisk, från Mittuniversitetet. Förra året fick journalisten Anna Tiberg priset, och i år gick det till novellisten Mats Kempe.
Inom sällskapet har nyligen ytterligare ett pris instiftats, ”Lilla Lubbe-priset”, som ska belöna de vinnande bidragen i en skrivtävling för elever på Härnösands gymnasium. Den hoppas vi ska kunna leda till ett givande samarbete för sällskapet, universitetet och gymnasieskolan. I år delade sällskapets ordförande Bertil Lundberg ut priset till Sofia Berglund, Emilie Nordin och Emil Olsson.
Men det fanns fler skäl för mig att gå med i Ludvig Nordström-sällskapet. Det här var en författare som jag inte kände så väl, och ett författarskap sprunget ur en stad som jag själv kom till som vuxen utan att ha någon som helst förankring. I Ludvig Nordströms noveller, och inom sällskapet, fick jag bekanta mig med litteratur som gav mig en sekelgammal blick på staden. Jag kunde få uppleva att sådant som jag hade fångat upp som specifikt redan hade registrerats och beskrivits: Ljusets sätt att brytas och reflekteras i snön en vårvinterdag. Gatorna som låg ”som blanka kanaler” då pojken Tomas vandrade hem i ”den röda skymningen” med flickan Marianne i novellen ”Tomas Lacks första hustru”.
Och när Nordström skriver om den ”blåsiga och eldröda månaden mars” – då vet jag exakt vad det handlar om.
Nordströms noveller bjuder på igenkänning men samtidigt ger skillnaden mellan novellernas nu och mitt eget nu omedelbara insikter om en stad i ständig förändring. Texterna lånar mig den historia och förankring som jag själv saknar men ger mig även perspektiv på dagens Öbacka.
Detta gäller inte minst för inledningen till novellen ”Skeden”. Utsiktspunkten är en balkong – och ett par av de platser jag bott på i Härnösand erbjuder just en sådan vy som beskrivs i novellen. Här registreras den ena sfären efter den andra, liksom liggande tätt intill varandra:
Den närmaste är människorna som trötta efter dagens arbete går förbi nedanför balkongen.
Nästa är människorna lite längre ner på kajen där de avtecknar sig mot vattnet, först gående, sedan stillastående och pekande över redden "så att man kunde förstå, att de talade om något särskilt", och så gående igen.
Därefter kommer den tredje med roddbåtarna som glider förbi som insekter på vattnet och mörkret som samlar sig runt fartygen.
Till sist, bergen som långsamt svartnar i fonden – och himlen därovan. ”I zenit börjar det bli allt skummare, den första stjärnan borde redan vara tänd. Så pass skymde det.”
Så dras linan blixtsnabbt in igen, och vi är tillbaka på balkongen för att lyssna till samtalen där och bevittna det sociala spel som de ingår i.
Mycket snart visar det sig att denna historia är rasande intressant av flera skäl. Inte minst då den läses ur ett genusperspektiv.
Ludvig Nordström använder staden på ett alldeles särskilt sätt i sina texter. Örjan Torell talar om staden som en litterär ”gestaltningsmodell” som han menar utvecklades här i Härnösand och i Västernorrland i början av 1900-talet. Om detta har han skrivit i sin bok Den osynliga staden (Umeå 2008).
Bokens titel anspelar på inledningen till Borgare (1909) som börjar så här:
När man ser en stor stad, kan det falla en in, att alla dessa massor av hus inte bilda annat är underlaget till en annan, en större, högre, underbarare och därjämte osynlig stad. Den, man kallar den verkliga är, så att säga, endast stenfoten till den, vars torn och spiror glänsa bland molnen och stundom skymta för grubblande ögon.
Men varför skulle det vara så bara med stora städer, undrar berättarrösten i Nordströms bok. Skulle inte förhållandet kunna vara detsamma även med små? Ja, skulle inte till och med ett ensamt hus i skogen kunna ha samma egenskap? Och är det inte i den osynliga staden vi lever största delen av våra liv?
Berättarrösten ger oss svaren på frågorna:
När jag nu tänker på staden Öbacka, en liten oansenlig stad med en kyrka, många och gamla träd, små hus och vanliga människor, då tycker jag mig just se, hur den osynliga staden svävar som ett moln över taken; och i den osynliga staden synas ansikten, som jag känner igen.
Dessa ansikten är vi många som känner igen. De möter oss varje dag både i (eller kanske svävande ovanför) Härnösand och andra städer – fastän ett århundrade passerat.
Till sist:
Den som vill läsa mer av och om Ludvig Nordström – och kanske stöta på en sällskaplig litteraturvetare – kan besöka Ångermanlands- och Medelpadsamlingen på plan 2 i Sambiblioteket i Härnösand. På Sambiblioteket finns även ett Ludvig Nordström-rum med författarens skrivbord och böcker.
Den som vill lyssna på några noveller – och som inte har turen att råka hamna på samma tåg som Örjan Torell – kan beställa en CD-skiva genom sällskapet där bland andra Torgny Åström läser: http://ludvignordstromsallskapet.se/
Här kan du även lyssna på några av Nordströms radiointervjuer från 1930-talet, något som påminner om det problematiska som också finns i författarskapet.
