Äntligen börjar den där goa vårkänslan infinna sig i kroppen. Efter mycket väntan kommer den där insmygande. Efter många år i Härnösand har jag nu fattat att det är signalen för att om några veckor börjar sommaren ,,, ( c : ,,,
Som forskare är även våren en intensiv period av att fila på framtida idéer. Dessa idéer skall sedan förfinas skall i diverse olika ansökningsprocesser. Ofta innebär detta att du förväntas på 10 sidor på ett övertygande sätt beskriva din ide och motivera varför just du skall tilldelas medel. Ofta sker detta i en mördande konkurrens. Personligen hann jag få in tre olika ansökningar denna vår. En av dem MUML-projektet (MittUniversitetet och Mobilt Lärande) berör ett utvecklingsprojekt vi Mittuniversitetet och beviljades glädjande nog interna medel för en tid sedan. Detta projekt skall arbeta med pedagogisk utveckling av våra utbildningar genom att göra några försök med hur Mittuniversitetet kan integrera mobila tekniker i studenternas lärprocesser. Ett spännande och roligt projekt som förhoppningsvis kan vara en vägvisare för Mittuniversitetets framtida utveckling. Men då tjänsten är smockad fram till semestern är det bara att lägga detta stimulerande uppdrag på att-göra-listan.
Den andra ansökan är också ett utvecklingsprojekt inom mobilt lärande. Denna gång ett samarbete mellan universitetet och Härnösands gymnasium. Här är det just nu en mycket spännande och avgörande vecka som väntar. Efter intensiva diskussioner med gymnasiet fick vi till en 10-sidig ansökan till Marcus och Amalia Wallenbergs stiftelse och deras utlysning (ja så kallas det på fackspråket) ”IT och Lärande”. Besked har vi väntat på i ett par månader nu och de har lovat ett svar under våren. De har hållt oss på halster fram till nu och våren ja den tar väl slut i maj, eller hur ,, ( c : ,, så med spänd förväntan ser vi nu fram emot den sista veckan på våren. Skall det gå vägen eller är det vänligt men bestämt ett avslag som väntar runt hörnet? Sannolikheten att vinna detta race är höljt i dunkel, men troligtvis är det väldigt många sökande.
En tredje ansökan knepade jag ihop med några kollegor vid Kungliga Tekniska Högskolan. Vad handlar den om då? Just det, även den berör frågor om mobilt lärande. Alltså relativt uppenbart vilken häst jag satsat på i år. Kanske föga förvånande med tanke på att jag tagit upp det ämnet i tidigare blogginlägg. Mottagare av detta 10-sidiga alster var denna gången Vetenskapsrådet. De har varje vår en stor utlysning som jag och mina kollegor brukar försöka knepa ihop något till. Här är processen väldigt utdragen. Besked väntas inte förrän i början på november. Alltså ett halvår av att hoppas. Med tanke på att det vanligtvis i VR-sammanhang är mindre än 10 procent av ansökningarna som beviljas är det lite som att vinna högsta vinsten på Lotto om det går vägen. Alltså relativt liten sannolikhet. I denna utlysning var det efter lite efterfrågningar cirka 70 projektansökningar och med lite matematiska övningar har jag kommit fram till att någonstans mellan 12-30 ansökningar kan bli beviljade medel, troligtvis i spannet 18-24 stycken. Alltså omkring 30 procent chans. Riktigt hyggliga odds med andra ord ,,, ( c : ,,, så jag är förväntansfull och fram till november kommer jag leva på det hoppet.
Att ta chanserna och leva på hoppet är typiska företeelser i en forskares liv. Men chansen finns att få en hem ett stimulerande projekt och det är det som gör det värt besväret att lägga ned den tid det krävs att skriva en ansökan. För de som gillar att leva på hoppet finns det alltså en rejäl dos av det i forskaryrket. Något att tänka på om den typen av karriär sökes ,,, ( c : ,,,
Ha en fin sommar!
Jimmy