Jag har nu ägnat två dagar åt arbetsgivarfrågor inom staten i allmänhet och inom universitetssektorn i synnerhet.
Först var det Arbetsgivarverkets årskollegium och seminarium. Det är ett årligt arrangemang då statens samtliga myndighetschefer träffas för diskussion och seminarier kring aktuella arbetsgivarfrågor och även har ett formellt beslutande kollegium för att fastställa den inriktning som Arbetsgivarverkets arbete ska ha under det kommande året. Arbetsgivarverket är ju en medlemsorganisation om än också en myndighet och styrs på det sättet av sina medlemmar.
Därefter vidtog ett särskilt seminarium om arbetsgivarfrågor inom universitets- och högskolesektorn. Det hela inleddes med ett anförande från statssekreteraren angående läget i sektorn och politikens rikning. I sak inget nytt utan det mesta var kända tongångar från tidigare föredragningar: Fokus på kvalitet, förändrad demografi, nödvändighet av förändringar och incitament för förändringar.
Någon fortsättning på autonomispåret finns det inga särskilda visioner om annat än att stiftelseformen kommer att utredas vidare och eventuelt kommer några lärosäten att ges denna möjlighet. Dock finns inte stiftelsekapital i sådan omfattning som vid den förra liknande reformen.
Statssekretaren underströk att autonomi är en oundgänglig del av universitetens verksamhet, att autonomi är ett sätt att skapa bättre kvalitet och effektivitet samt att autonomi är en del av statens styrsystem. Det sistnämnda ska uppfattas så att att autonomin inte är ett självändamål utan dels förutsätts driva kvalitet/effektivitet och dels kommer att vrida om regeringens fokus från detaljstyrning till resultatgranskning.
En personlig reflektion i det sammanhanget är att man just nu ägnar sig åt båda sakerna samtidigt: en tilltagande detaljstyrning och ett utökat resultatfokus. Det är nog snarast så att autonomin avtagit i takt med att regeringens förändringsambitioner utökats. Vi får väl se hur detta utvecklas framöver.
Sten Heckscher utreder myndighetschefernas villkor i staten och gav en uppdatering av det arbetet som ska avrapporteras i mitten av december. Frågan är väl närmast om rektorer ska ordnas in i kretsen av andra myndighetschefer eller fortsätta att ha en speciell (och sämre) portfölj av anställningsvillkor.
Därefter gavs några exempel från olika lärosäten på hur man har arbetat med anställningsfrågor i kölvattnet på autonomireformen. Det är tydligt att det skapas olika system på olika universitet även om den grundläggande karriärvägen från disputation till professor finns som en gemensam nämnare. Men det är lite olika tjänstekategorier, lite olika förhållningssätt till frågan om befordran som rättighet eller möjlighet och hur vi arbetar med prövningar inför olika anställningar eller befordringsärenden.
Det är intressant att följa utvecklingen som nu är på gång och det är väl närmast självklart att ett autonomt system skapar olikheter. Jag tror inte det är särskilt problematiskt utan snarare ett sätt att runt om i landet skapa förutsättningar för att lokalt finna de vägar som är mest angelägna för det egna lärosätet.