I en debattartikel tidigare i veckan så skriver Börje Ekholm och Carl Bennet om konsekvenserna av införandet av avgifter för icke-europeiska studenter. De ger de kända argumenten kring förlust av internationella studenter och därmed deras kompetens på svensk arbetsmarknad samt risken att många program nu riskerar nedläggning eftersom det saknas tillräckligt stora studentgrupper, företrädesvis på masternivå. De stipendieprogram som introducerats är alltför små. Jag skulle vilja lägga till att därutöver så blir även studiemiljön för svenska studenter "fattigare" när de internationella inslagen tunnas ut (även om vi har kvar många utbytesstudenter vid sidan av de få betalande icke-EU-studenterna).
De förslår att man bör utreda hur Sverige ånyo skulle kunna rekrytera internationellt. Några punkter att utreda vore
(1) En förändring av antagningssystemet så vi kan anta enligt "först till kvarn" i stället för som nu, först efter ett sista ansökningsdatum. Nuvarande ordning innebär att studenter får vänta flera, ibland många, månader från ansökan till dess de vet om de beviljats plats medan konkurrenter i t.ex. England kan anta på stående fot om meriterna är tillräckliga. När vårt antagningsbesked kommer till studenten har denne i många fall sedan länge redan accepterat en studieplats i något annat land. Det strider mot svensk praxis, förstås, men om man ändrar från ett skattefinansierat system (där de demokratiska rättigheterna till utbildning ska skyddas) till ett individfinansierat system (där betalningsmöjligheten hos den enskilde är avgörande) så får man enligt mitt förmenande ta konsekvenserna av det. Nuvarande ordning innebär att vi tvingas ut på en kommersiell marknad med verktyg utformade för en skattefinansierad verksamhet.
(2) En mixad finansiering av skattemedel och avgifter skulle kunna göra utbildningarna mer attraktiva och bättre prissatta. Som det nu är ska vi ha full kostnadstäckning vilket gör att vi i många fall är dyrare än europeiska konkurrenter där man tillåts se till den totala ekonomin i utbildningsmiljön. En öppning för att kunna beräkna avgifterna utifrån en kombinerad intäkt av avgifter och anslag skulle underlätta detta. Utan att orda mer om detta så är modellen inte så märklig som det kan tyckas utan det handlar faktiskt mer om hur vi bygger våra kalkyler.
(3) Att tillåta lärosäten att använda en del av anslagsmedel för stipendier vore en tredje möjlighet. Det skulle innebära att vi kan fokusera på vissa utbildningar och erbjuda konkurrenskraftiga alternativ för de internationellt sett mest attraktiva utbildningarna. Ännu mer kontroversiellt kanhända - men ändock värt att utreda.
Läs mer på DN debatt