Lärosätena har inga extra medel för att utföra denna uppgift utan tanken är att den skall genomsyra de andra två. Min egen erfarenhet är att det är ganska naturligt att ha ett samspel med dem som en viss grundutbildning riktar sig till, eller att inom forskningen ha ett samarbete med en industri/arbetsliv som har nytta av den forskning som bedrivs. Universiteten förstår och har verktygen att arbeta med den tredje uppgiften. Nu tycker jag att en fjärde uppgift också håller på att definieras för akademin och det handlar om innovation. Ja, men har inte forskningen alltid handlat om innovation? Tja, det beror på. Är en innovation och en uppfinning samma sak? Jag menar att innovationsbegreppet tenderar att bli bredare än uppfinningsbegreppet. Akademin är bra på att upptäcka och uppfinna och sedan publicera resultaten, det vill säga göra dem allmänt kända. I den nya tiden ska uppfinningarna förvaltas till en innovation som ger tillväxt i vårt land.
Här i ligger en ny uppgift. Här är inte längre öppenheten i fokus. Publicering är inte längre huvudfrågan. I den fjärde uppgiften ska forskarna lära sig skydda, förpacka och sälja sina resultat så att de får ett ekonomiskt värde för Sverige. Jag vill inte lägga någon värdering kring huruvida akademin ska erbjuda sina tjänster i detta. Jag kan bara konstatera att vi redan idag har fått en fjärde uppgift och att vi måste relatera till den. Vid Mittuniversitetet manifesterar sig denna process i strukturen MIUN innovation. MIUN innovation arbetar med att hjälpa forskarna in i innovationsarbetet. Som sagt, allt detta kräver tid men har ingen egen finansiering. Jag kan inte förstå det på ett annat sätt än att innovationsfokuseringen leder till en mer försiktig hållning till publicering. Den tredje uppgiften påverkar inte publiceringen i någon avsevärd riktning. Jag tror att den kan öka motivationen för forskningen och därmed vara bra för att öka publiceringen. Den fjärde uppgiften har en motsatt effekt. Det är viktigt att lärosätena och departement förstår hur detta kommer att påverka lärosätenas produktion.
Om man skulle mäta lärosätenas prestation i den fjärde uppgiften skulle man snabbt inse att framgången i stor utsträckning kommer att relatera till strukturer som finns utanför lärosätet. Här kommer faktorer som tillgång på riskkapital och riskkompetens vara avgörande. En innovationsmiljö behöver sin egen typ av seniorkompetens. Jag menar personer som kan utveckla affärer inom det fält där innovationerna skapas.
Jag upplever att talet om innovation ökar både nationellt och på EU nivå. Innovation är något som alla vill ha men som samtidigt ska komma ur ordinarie verksamhet utan extra resurser. Ju mer kraft den politiska makten lägger på innovation desto fler forskare kommer att satsa på innovationsorienterad forskning. Jag tycker mig se tecken på att vi är på väg mot en sådan utveckling. Det är nog dags att i det vetenskapliga samtalet också adressera hur vi ska mäta och värdera den innovationsinriktade forskningen. Vad är en innovationspublikation? Är det ett patent eller ett nytt företag? Hur ser man på patent som inte hittar finansiering och som läggs ned efter några år eller företag som inte överlever. Vilket avtryck ger de? Vanlig publicering ger ett distinkt avslut och uppräkning av prestationspoäng. Det behövs nog en redovisningsinnovation för att lösa detta.
Hans-Erik Nilsson
Professor i Elektronikkonstruktion
Dekan för Fakulteten för naturvetenskap, teknik och medier