Onyttigt blir nyttigt
Nyttiggörandet och innovationsbegreppet har vunnit allt större mark de senaste åren och är även på väg att få sin naturligliga plats inom akademin.
Med en bakgrund inom vården vet jag att klinikerna länge har varit innovativa. Däremot kan jag se att det hälsovetenskapliga området inom akademin beträder jungfrulig mark när det gäller nyttiggörande och innovationer. Det finns dock tecken på att det så smått har börjat röra på sig vilket innebär ett nytt sätt att tänka.
Likaså finns det tecken på tankar om och initiativ till entreprenörskap och företagande inom vårds- och omsorgsområdet inte längre är helt främmande för Mittuniversitetets studenter och lärare. Detta är positivt anser jag.
Är allt nytt nyttigt och hur och vem ska egentligen bedöma det? Hur ska vi nyttiggöra det akademin har inom sitt verksamhetsfält? Jag kan tidvis uppleva ett alltför stort och obalanserad fokus vid Nytta, som tillsammans med Nära och Nyfiken är ledord vid Mittuniversitet.
I ett försök att råda bot på denna obalans skulle jag vilja slå ett slag för den ”onyttiga” kunskapen. Det som man åtminstone inte omedelbar kan ha instrumentell nytta av. Man skulle kunna upprepa frågan om vilken nytta man har av ett nyfött barn, som en av våra professorer och andra före honom, brukar säga ibland. Nej den nyttan är väl inte så särskilt stor kan de flesta hålla med om. Likväl föds det ständigt nya, onyttiga barn. Man skulle kunna gå så långt att säga att de förutom att vara onyttiga även är mycket krävande.
Onyttiga inslag skulle man även kunna benämna allmänbildande i utbildningen och i forskningen handlar det om grundforskning. Det onyttiga har vi ingen kontroll över, men det kan likväl så ett frö som kan leda till något stort och nyttigt, som vi inte hade en aning om eller ens möjlighet att förutse. Det kan också ”enbart” leda till ett avtryck och en reflektion hos den enskilda studerande människan. Varför inte tillhandahålla kurser i klassiker läsning och reflektion? Någon skulle kunna invända att detta hellre hör hemma i studiecirklar och liknande. Men, bildning i vid meningen, universitetens ursprungliga fundament, skulle kunna lyftas, diskuteras och inkluderas i Mittuniversitetets strategiska strävanden.
Jag ser inget problem mellan dessa två till synes diametralt motsatta ståndpunkter. Akademin torde kunna rymma en fortsatt och relevant anpassning till det samhälliga kravet på att skapa nytta och innovationer som är utvecklingsdrivande och samtidig erbjuda inslag av onyttiga kurser.