Patientsäkerhet och pengar är två goda skäl att göra tekniken tillgänglig för alla ortopeder i den allmänna sjukvården. På Mittuniversitetet är man på väg mot en praktiskt fungerande lösning.
På Mittuniversitetet satt Lasse Rännar och hans forskarkollegor inom Sportstech-gruppen och drömde om att få testa tillverkning av implantat för sjukvården med en alldeles speciell teknik. I Eskilstuna satt käkkirurgen Per Dérand med en virtuell modell som förlaga och böjde titanplattor för hand, allt för att förkorta tiden i operationssalen.
Ett möte mellan dem och Jan Hirsch, Akademiska sjukhuset i Uppsala, resulterade i fyra lyckade operationer på cancerpatienter med implantat som fått sin rätta form redan i tillverkningsprocessen. Om metoden även kan användas för akuta skador, som till exempel komplicerade benbrott, finns det enligt Lasse en jättemarknad som skulle innebära stora vinster för både patienterna och landstingens ekonomi.
– Genom att minimera tiden som patienten ligger nersövd med öppna sår, ökar patientsäkerheten avsevärt. Att operationstiden blir kortare innebär också en minskad kostnad per ingrepp och tid för fler operationer. Implantaten blir också billigare eftersom det inte blir något spill av dyrt titan i tillverkningsprocessen, säger Lasse.
Lasse Rännar är specialist på additiv tillverkning, en process som innebär att man bygger upp ett helgjutet föremål lager för lager med endast den mängd material som behövs. Till skillnad från den vanligaste metoden – att fräsa fram produkten ur ett helt stycke material – blir det inget spill. Det krävs heller inte någon omständlig programmering av maskinen för varje enskild form.
– Allt som behövs är en 3D-modell i ett datorprogram. Utifrån den kan maskinen bygga upp vilka invecklade geometrier och strukturer som helst, säger Lasse.
Lasse och hans kollegor arbetar med tekniken inom olika områden, bland annat sportteknologi och medicin. Med hjälp av sin första maskin, som tillverkar föremål av plast, har de då och då försett sjukvården med medicinska modeller. Genom att förvandla röntgenbilder till 3D-modeller i datorn, har maskinen kunnat skapa en mycket exakt produkt. Härifrån var steget inte långt till att börja fundera på tillverkning av implantat i titan. En maskin för tillverkning i metall köptes in och forskandet fortsatte. Efter samarbetet med Per Dérand och Jan Hirsch vet de nu att tekniken fungerar utmärkt.
Enda sättet att göra tekniken tillgänglig för den allmänna sjukvården, är att forskarna startar företag och kommersialiserar sin metod. Enligt Lasse pågår sådana diskussioner, men ännu återstår en del forskning för att kunna förverkliga idén. Doktoranden Marie Cronskär håller till exempel på att ta reda på hur samarbetet mellan ortopedens läkare och universitetets tekniker bör se ut i praktiken för att metoden ska fungera i större skala.
− Bland annat behövs någon form av mjukvara som gör det enkelt för läkarna på ortopeden att kommunicera med oss kring det som ska göras. Hur det ska se ut, och var skruvhål kan placeras och likande, säger Marie.