Rullskidor ger missvisande test- och träningsförutsättningar

Traditionella rullskidor med backspärr har ett fäste som är flera gånger bättre än vanliga längdskidor på snö, utan att det drabbar glidet. Experiment visar att det har stor påverkan på energiomsättning och åkteknik hos skidåkarna. Längdåkarens verkliga förmåga att prestera på snö överskattas i en testmiljö med rullskidor.

- Modern forskning på elitskidåkare genomförs med rullskidor som har ett fäste som mer liknar uråldriga träskidor än de plastskidor som man tränar och tävlar med på snö, säger Mats Ainegren, som disputerat i Sportteknologi vid Mittuniversitetet.

Skidor vallas med fästvalla för att ge friktion mellan skida och snö för framåtdrivande kraft från benfrånskjut vid diagonal åkning och stakning med frånskjut. För rullskidor så har det lösts med en fast backspärr som ger maximalt fäste oavsett skidåkarens teknik.

- Det här har stor betydelse för forskning och tester som genomförs på längdskidåkare och för åkare på alla nivåer i deras barmarksträning. Forskning bör genomföras när längdåkarna åker med rätt teknik och de behöver också träna med rätt teknik på barmark, säger Mats Ainegren.

I sin avhandling har Mats Ainegren också undersökt skillnader i energiomsättning mellan motionärer och elitskidåkare. Resultaten visar att motionärer har högre energiomsättning vid en given arbetsbelastning, det vill säga sämre arbetsekonomi, än elitåkare. Och seniorelit har lägre energiomsättning, bättre arbetsekonomi , än juniorer, medan inga skillnader sågs mellan könen.

- Stora skillnader finns mellan olika åkare i alla kategorier. Slutsatsen är att arbetsekonomi vid längdskidåkning är precis lika viktig att mäta som den maximala syreupptagningsförmågan. För elitskidåkare som tränat i många år ökar inte längre den maximala syreupptagningsförmågan. För dessa är det ännu viktigare att mätningar omfattar arbetsekonomi. Där finns stora möjligheter till utveckling, säger Mats Ainegren.