”Det enda råd jag har är – Gör det!”
Under fyra månader i höstas följde socionomstudenterna Amanda Nordin och Sandra Engström olika hjälporganisationer under sin praktiktid i Indien. De såg svältande gatubarn och förfallna kåkstäder, men även människor som gör allt för att hjälpa andra.
– Det är jobbigt och tungt, men man lär sig så otroligt mycket både om sig själv och om andra kulturer så mitt enda råd till den som funderar på att åka är: Gör det!
Amanda Nordin är säker på sin sak. Praktikperioden i Indien är en erfarenhet hon kommer att ha med sig in i det kommande arbetslivet som socionom. Tillsammans med klasskamraten Sandra Engström lämnade hon Sundsvall i augusti i fjol och landade i indiska staden Pune ett par dygn senare.
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, det var svårt att föreställa sig hur det skulle vara där. De förberedde oss innan på att vi skulle se utsatta barn och att vi kanske skulle känna oss hjälplösa. Och det var tufft, men samtidigt så lärde vi oss så otroligt mycket, som till exempel att det går att hjälpa med mindre medel, säger Sandra Engström.
Socionomprogrammet på Mittuniversitetet har ett samarbete med Indien via Sweden-India Project, även kallat Swindia. Projektet, som startades av Örebro Universitet för drygt 25 år sedan, har inneburit att hundratals studenter från svenska lärosäten har fått möjlighet att genomföra sin verksamhetsförlagda utbildning i Indien. Förutom Amanda och Sandra så var det även studenter från Örebro, Linköping och Stockholm med på resan.
Från staden Pune reste studenterna sedan vidare genom landet till bland annat Mumbai och Hyderabad. Praktiken, som är en så kallad observerande praktik, går ut på att följa olika hjälporganisationer och se hur de arbetar.
Bilder från ett hembesök hos elever som bor i slummen och på en skola där undervisningen sker med återvunna material – glasspinnar, nötskal och kapsyler.
– Vi har bland annat följt med organisationer som jobbar med missbrukare, vi har besökt mentalsjukhus och adoptionscenter och vi har följt de som hjälper kvinnor och flickor att gå i skolan och bli självständiga, säger Sandra Engström och fortsätter:
– De flesta är frivilliga organisationer som lever på bidrag och sponsorer, man ser att de verkligen brinner för det de gör.
Väl hemma och nyss på gång med fjärde terminen, har de båda fått helt nya perspektiv på livet.
– Det har blivit så tydligt för mig att vi människor är mer lika varandra än vi är olika. Det kommer jag ta med mig, oavsett vad jag ska jobba med i framtiden, säger Amanda Nordin.