"Digitaliseringen behöver inte betyda att allt blir mer demokratiskt och öppet"
Vad är egentligen ett kulturarv? Vem har rätten att definiera det, och hur ska vi spara det? Det här är högaktuella frågor i dag då det pågår en kamp i samhället om vad som egentligen har skapat den verklighet vi lever i.
Att digitaliseruingen kommer att innebära nya och unika möjligheter hör vi ofta. Men hur blir det i praktiken? Professor Katarina Lindblad Gidlund och lektor Sara Nyhlén vid bestämde sig för att undersöka saken.
I ett tvärvetenskapligt projekt gjorde de en analys av ett kulturarvsprojekt som drivits i regionen – ett projekt där kulturarvsinstitutioner och medborgare själva hade fått ladda upp bilder på vad de ansåg vara sitt kulturarv. – Utgångspunkten var ett kritiskt perspektiv på kulturarv. Vi vill diskutera: om det är så att digitaliseringen kan öppna upp begreppet, så är det intressant att se vem det är som definierar vad som är och blir kulturarv, förklarar Sara Nyhlén.
Forskarna gjorde intervjuer med de personer som varit delaktiga i arbetet med den digitala portalen och samlade dem för en workshop. Där fick deltagarna definiera vad som blir och vad som inte blir ett kulturarv, men även diskutera vem som skapar kulturarv. – Vi använde lappar med beskrivande ord som sattes upp på en tavla. Deltagarna fick sedan gemensamt sortera bort de ord som de ansåg beskrev ett kulturarv. När de var klara fick de läsa igenom de ord som var kvar och som de alltså inte ansåg beskrev ett kulturarv med dagens arbetssätt. Det var ganska omtumlande för dem.
Workshopen blev en ögonöppnare för deltagarna, som inte tidigare hade tänkt på vad som egentligen händer när man försöker berätta vad kulturarv är. – Vi kom fram till att det finns problem även med de digitala projekten. Vi digitaliserar och skapar möjligheter för alla att ladda upp material, men vi vet inte vem vi når och det gör att gamla mönster lätt reproduceras. Digitaliseringen behöver inte betyda att allt blir mer demokratiskt och öppet.
Text: Johanna Stenius
