Poesi – en aktiv handling och utmaning

Vilken roll poesi kan spela för vår förståelse av naturen är en frågeställning som Peter Degerman har fördjupat sig i. Enligt honom kan flera olika perspektiv urskiljas.
− Det har handlat mycket om vad poesi är och inte är, i diskussioner om poesi som en aktiv handling i samhället. Det har aktualiserats, kan man säga, i miljörörelsesammanhangen. Det var också väldigt levande under 1970-talet, då miljörörelsen först kom fram. Då var även det politiska perspektivet i litteraturen väldigt understruket. Så har det funnits ett estetiserande perspektiv, då man har tänkt sig poesin som en utmaning för tänkandet i sig. Då kan man ju föreställa sig att poesin, och litteraturen överhuvudtaget, kan spela en roll för hur man kan tänka överhuvudtaget kring sådana här frågor, säger Peter Degerman.

Människan och skogen

I sin forskning för han just en diskussion som handlar om de här olika perspektiven, och han har en strävan att visa hur litteraturens, särskilt poesins, förhållande till ekologiska frågor länkar samman diskussionen om estetiska perspektiv med påtagliga samhällsutmaningar. Det tar sig bland annat uttryck i att han intresserar sig för skogens och de mänskligas resurser i förhållande till varandra. Vad betyder egentligen skogen för oss som människor? Och tvärtom – hur påverkar människan skogen?

I det här sammanhanget har Peter Degerman särskilt intresserat sig för människans relation till naturen ur en norrländsk synvinkel. Det gör att han har tittat närmare på hur vi i Norrland förhåller oss till skogen både som mänsklig och som ekonomisk resurs. Vad betyder egentligen skogen för oss i Norrland? Och vad kan poesin säga oss om det förhållandet?
− Det finns ju flera delar i det där. Dels det som jag kanske utgår ifrån, med förhållandet mellan språk och skog. När man, som man ofta gör inom litteraturen, sysslar med troper av olika slag, som idyllen, så ser man ju att skogen inte alls har samma symbolvärde om man kommer ner i Centraleuropa som den har hos oss. Där är den mer skrämmande. För oss är skogen någonting annat. Mer naturligt, kanske, då vi har en annan närhet till skogen.

– Dels finns den postkoloniala problematiken, just genom att skogen är en resurs. Vi i de norra delarna av landet befinner oss i en underordnad position i ett system av varor och produktion på något sätt. Och då kan man exemplifiera detta med hjälp av några poeter som har tydliggjort det här perspektivet. Det finns ganska många som skriver sådant här – en typ av ekopoesi, säger han.

Att tänka bortom människan

Peter Degerman beskriver också hur det finns skillnader i synen på skogen inom Sverige, och lyfter hur skogen för många längre söderut ses som ren rekreation, men hur den ur ett norrländskt perspektiv förknippas med vardag och förutsättning för liv.

I boken Tala för det gröna i lövet är Peter Degermans utmaning att diskutera om det finns specifika möjligheter att bearbeta de nu högaktuella klimatfrågorna i poesiform, och om det i så fall finns skäl att tala om ett särskilt ekopoetiskt sätt att läsa. Han kopplar samman de framväxande ekokritiska och posthumanistiska forskningsfälten med miljöaktivism, men också med estetiska traditioner från romantikens tidevarv. Enligt honom finns det i dagens poesi ett väldigt långt tidsperspektiv där poeterna går utanför människan och exempelvis fokuserar på geologiska förändringar och klimatförändringar och hur dessa förändrar möjligheterna till liv på jorden överhuvudtaget.
− Ofta skriver man om huruvida man tänka framåt bortom människan och bakåt bortom människan. Man får ett helt annat tidsperspektiv. Ett sätt att tänka utanför människan som centrum och att se att vi alla är en del av de grundstenar som liv och materia är uppbyggda av, säger han.