7. Välfärdsstaten och aktiveringspolitiken

Spara favorit

Aktiv arbetsmarknadspolitik har varit ett kännetecken för den nordiska välfärdsmodell som rönt stort intresse internationellt. Sedan politikområdets etablering på 1950-talet har en rad olika program och insatser passerat. Arbetslinjen har hela tiden funnits med som politisk princip men dess innebörd har skiftat.

Traditionellt har arbetslösa varit den huvudsakliga målgruppen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken och målet har varit återgång i lönearbete. Historiskt har aktiveringspolitiken ofta varit detsamma som att staten, via utbildningsinsatser och ekonomiska bidrag, underlättat för medborgaren att anpassa sig till en föränderlig arbetsmarknad. Under det senaste decenniet har fler och fler insatser riktats mot sjuka människor och personer med funktionsnedsättning. Allt större tonvikt har lagts på individens eget ansvar att försörja sig via lönearbete.

Som konsekvens är nu arbetslinjen en viktig politisk princip inte bara i arbetslöshetsförsäkringen men också i sjukförsäkringen. Vilka är konsekvenserna av att den aktiva arbetsmarknadspolitiken idag omfattar också personer med medicinskt betingad ohälsa? Ändrar aktiveringsinsatserna karaktär när målgrupperna för politiken skiftar? Vad händer när aktiveringspolitik blir till praktik i välfärdsstatens organisationer - på vårdcentraler, på Försäkringskassan och hos olika rehabiliteringsaktörer?

Den här sessionen ägnas studier som behandlar aktiveringspolitiken och dess konsekvenser för personer som av välfärdsstaten klassificerats som "arbetsoförmögna på grund av medicinska skäl". Såväl undersökningar av välfärdsstatens intentioner och faktiska innehåll i politiska program som samma politiska programs utfall på gräsrotsnivå välkomnas.

Sara Hultqvist