Det finns alltid en fråga som behöver ett svar

En av våra mest framgångsrika professorer har just gått i pension – H-C Holmberg – eller kanske inte gått i pension? Vem vet – kanske hittar han något annat spännande att lägga sin tid på? Goda avslut har för mig blivit allt viktigare med åren och handlar om att önska ”Far väl” mot nya mål – vare sig det är pensionstillvaro eller något annat meningsfullt. Det är viktigt för den som lämnar en arbetsplats, såväl som för dem som är kvar.

Ofta tänker man på avsked i form av en middag, en lunch, eller kaffe och tårta med överlämnande av presenter och blommor. En gemensam avskedsstund med andra ord. När en framträdande professor slutar på ett universitet, som tillika har varit betydelsefull för uppbyggnaden av ett område, kanske en hyllning i form av ett seminarium, konferens eller en skrift är på sin plats. Coronan ställer till det och fysiska möten är liksom inte ”spot on” just nu.

Inga blommor och ingen tårta

Vid närmare eftertanke så är det kanske inte alls en avskedsstund med tårta och blommor som passar bäst för en person som H-C Holmberg. Jag skall förklara vad jag bygger detta antagandet på. Jag skall ta er tillbaka till 24 mars 2009 – första gången jag träffade H-C. På den tiden hade Mittuniversitetet en högtidsceremoni för nyutnämnda docenter. Min gode kollega Stig Vinberg skulle få sitt docent-diplom, tillsammans med andra nyutnämnda docenter – däribland H-C.

Stolt över att en kollega hade blivit docent, ringde jag dåvarande dekanus Per Sörlin för att höra om det var möjligt att få komma och överlämna en blombukett. Njä – det var inte en självklarhet att ytterligare personer skulle få delta, men jag måste ha argumenterat på ett övertygande sätt, för dekanus gav med sig. I sista stund kom jag på att det var ju flera än min kollega som borde firas, och köpte också ett knippe enkel-rosor och överlämnade till de andra nyutnämnda docenterna.

Samtliga blev märkbart förvånade, och uttryckte glädje över denna lilla gest. Nå ja – kanske inte H-C. Han frågade i stället på sitt direkta sätt – ”Varför skall jag få en ros”? Jag försökte förklara att jag ville uppmärksamma deras vetenskapliga framgångar. Han tittade än mer förvånad på mig och frågade ”Vad skall jag göra med den här”? Jag kan tillföra att rosen låg kvar på ett av borden när H-C hade lämnat lokalen … Med andra ord – tårta och blommor kanske inte helt är H-C’s grej.

Det som jag mer tror är H-C’s grej är det skrivna ordet, så därför dristar jag mig till ett ”Far väl” med några rader i stället för en blomma.

En handlingskraftig man i lusekofta

Hur gick det då efter detta första möte? Jag måste erkänna att jag blev lite nyfiken på denna kollega och inte långt efter deltog vi båda på ett handledarprogram i regi av Mittuniversitetet. Han satt längst bak i lokalen – i en norsk ”lusekofta”. Jag brukar hålla mig för god för att kommentera klädsel och hårfrisyr på människor, men mina associationer förde tankarna omedelbart till ett norskt troll … Håret på ända i ostyriga testar, skägget lika lurvigt – förmodligen efter ett fyspass långt innan jag själv hade fått upp ögonen på morgonen.

Jag upptäckte snabbt att när H-C uttalar sig så är det inget ”ullent” (norska för inlindat) kringsnack. Rak på sak – ”Varför är det så, Vad tänker ni göra åt det, Vilken tidplan har ni?” En handlingsorienterad man, ute efter konkreta resultat. Det blev så att jag åkte bil med H-C till dessa samlingar, och måste erkänna att jag vid mer än ett tillfälle kände mig som vara mitt i en korseld av frågor.

H-C är en person som är genuint intresserad av människor, och nöjer sig inte att sitta och småsnacka lite om väder och vind som vi andra kan göra med jämna mellanrum. Han ser helst att han själv efter ett samtal skall ha lärt sig något nytt. Om jag råkade få möjlighet att ställa en fråga, så hoppade han elegant över att svara – och vred det i stället till en motfråga. Efter detta har våra vägar korsats vid ojämna mellanrum – oftast på personaldagar. Alltid med samma öppningsfråga ”Hur går det med publiceringsarbetet?”

Allsidig idrottsforskare med hög produktionstakt

Men, vem är då denna man som så ogärna berättar något om sig själv? Jag har gjort en snabb sökning på Google, och det verkar som att han är mer öppen om sitt liv och sina intressen till journalister än till kollegor. Här framkommer det att han är utbildad naprapat, gillar musik och goda viner. Det hade jag ingen aning om. Basketspelare – det hade jag åtminstone kunnat lista ut – 202 cm på strumplästen. Listan blir lång över många och olika aktiviteter i idrottens tjänst. Det slår mig att detta är en långt mer allsidig man än vad jag trott – en som har varit på rätt plats vid rätt tillfälle.

Men, det räcker inte med det – man måste våga att ständigt ge sig i kast med nya utmaningar också. Det modet tycks han ha haft med råge. Allt från att lägga till rätta för barn och ungdomars lek och idrottande i Bruksvallarna till att träna och coacha idrottsstjärnor på världsnivå. Dessutom denna nyfikenhet – detta ständiga sökande efter ”Hur kommer det sig att…?” som bidrog till att han blev doktorand på KI och sedan kom till Mittuniversitetet – och inte minst byggde opp Nationellt Vintersportcentrum som kom till att bli en av Mittuniversitetets mest framträdande akademiska enheter.

Forskningsprofilen med en kombination av fysiologisk och biomekanisk metodik nära idrotten har väckt internationellt intresse och har inspirerat flera andra miljöer att på liknande sätt samla aktiva, tränare, forskare och studenter till en gemensam ”tummelplats”.

Forskare bedöms oftast med utgångspunkt i vetenskaplig produktion. Med hjälp av en bibliotekarie har jag fått en snabb översikt. På drygt 15 år har han tillsammans med 375 medförfattare från 21 olika länder publicerat 204 vetenskapliga artiklar. Jösses tänker jag – bäst i klassen i alla kategorier! Har den mannen ett liv, är nästa tanke …

By the way – i en intervju i en lokaltidning för en del år sedan framkommer det att han äger 12 norska ”lusekoftor”! Är det en nationalromantiker av norskt format vi har att göra med? Nej – därför att det är ett varmt och funktionellt plagg hävdar han. Då har jag fått svar på den funderingen också …

Det är väl ingen tvekan om att Mittuniversitetet har njutit gott av mannen med den nyfikna och vetgiriga personligheten. En man som har satt Mittuniversitetet på kartan såväl nationellt som internationellt och som har bidragit till att skaffa universitet ett varumärke.

Med sin kreativitet och entreprenörskapsanda gissar jag att det väntar nya utmaningar runt hörnet för H-C Holmberg - ”Far väl” och lycka till!

Bodil Landstad, professor och proprefekt för forskning på Institutionen för Hälsovetenskap