Ons 20 okt 2021 10:50

Hallå där Sara Ödmark, du har nyligen framgångsrikt försvarat din doktorsavhandling ”Jester, journalist, or just jerk? The roles of political comedians in societal debate”. Vad har du undersökt och kommit fram till?

Disputation Sara Ödmark - på bilden ses Ingela Wadbring, Sara Ödmark, Jonas Harvard och Lars Nord.
Ingela Wadbring, Sara Ödmark, Jonas Harvard och Lars Nord firar Saras lyckade disputation. Foto: Terje Lindblom.

– Ja du, alltid lika klurigt att sammanfatta några års arbete…men jag har tittat närmare på den professionella komikerns roll i samhällsdebatten, och kommit fram till att dom har en rätt spännande position som skiljer sig från många andra debattörer. Jag har gjort fem olika delstudier ur lite olika infallsvinklar, så vill man veta mer om detaljerna kan man kika närmare på studierna var för sig!

Varför har du valt att titta på just det här området?

– Komiker som engagerar sig i samhällsdebatt har liksom en intressant särställning, mittemellan det seriösa och det oseriösa. Å ena sidan finns det ganska högtravande anspråk hos exempelvis satiriker, att man ska granska makthavare, avslöja hyckleri, se igenom lögner och ”tell it like it is”. Å andra sidan vill vissa gärna slippa undan ansvar när det börjar blåsa genom att säga ”äsch, lyssna inte på mig, jag är bara en clown, det är bara på skoj!” Dubbelheten har fascinerat mig, liksom hur komikerns roll påverkats av att medielandskapet har genomgått radikala förändringar de senaste årtiondena.

Hur menar du då?

– Medielandskapet har blivit mer fragmenterat, mer individualiserat, tydligare kopplat till personliga preferenser eftersom mediekonsumenten har större utbud och valfrihet kring medier idag. Gränser har suddats ut mellan olika genrer och medieformer och exempelvis vad som är journalistik och inte är under ständig förhandling. Sociala mediers intåg har inneburit nya sätt att kommunicera och en helt annan tillgång till information. Vissa menar att vi i och med sociala medier har gått ifrån idékonkurrens i den politiska debatten till identitetskonkurrens, där åsikter och ställningstaganden blir en del av den personliga identiteten på ett annat sätt än tidigare. Det nya medielandskapet har också givit komiker en mer central position.

På vilket sätt?

– Komiker utmanar ofta gränser av olika slag, vilket gör att dom också tydliggör dessa gränser. Dessutom skapar det kontrovers, vilket ger dom uppmärksamhet. I botten finns förstås också underhållningsvärdet, som ger ytterligare en nyckel till att ta sig igenom mediebruset. Dom är roligare att lyssna på helt enkelt. Dom berör också ofta moraliska frågor, nåt som forskning har visat ger extra synlighet och spridning i sociala medier. Samtidigt har dom en publik persona, dom är tydliga, personliga avsändare med en egen ”point of view” på ämnen. Det gör dom till symbolfigurer som med hjälp av sociala plattformar och nypopulariserade medieformer som podcasts kan bygga en lojal publik. Att då bli kritiserad för att vara exempelvis kränkande i sin humor, eller dåligt påläst i samhällsfrågor man uttalar sig om, gör inte så mycket, det kan till och med vara stärkande för varumärket över tid att möta den typen av motstånd.

Du har bland annat undersökt hur komiker liknar – eller skiljer sig från – journalister. Vad kan man säga om det?

– Ett intresseområde för mig (eftersom jag kommer från en journalistisk bakgrund) är komiker som verkar i nåt sorts gränsland mellan traditionell journalistik och underhållning. Ett svenskt exempel är SVT-programmet Svenska nyheter som har haft amerikanska Last Week Tonight mycket som förebild. Det har jag tittat närmare på i ett par av mina studier, och också inkluderat Finland och finsk nyhetssatir via ett samarbete med en finsk kollega. Vi lanserar genren journalistisk nyhetssatir och beskriver hur den skiljer sig från annan satir och från vanlig nyhetsverksamhet. Lite övergripande kan man säga att den skiljer sig från annan satir i och med ett mer substantiellt innehåll och mer omfattande kontextualisering, och den skiljer sig från journalistik framför allt i sin uttrycksform. Den typen av satiriker använder ofta journalistiska metoder och är noga med t ex faktagranskning, men använder ett mycket mer subjektivt och emotionellt tilltal.

Du har också undersökt hur satirikern uppfattar sin roll utifrån ett demokratiskt perspektiv. Vad har du funnit?

– Att dom har lite olika syn på det, men generellt sett tyckte dom att dom bidrar med att vara ifrågasättande kring normer och kring vad som anses vara konsensus i debatten. Dom vill gärna ruska om och tillföra sitt egna, personliga perspektiv eftersom det kunde få folk att omvärdera status quo och vidga sina perspektiv. På en övergripande nivå var dom inte så sugna på att presentera konkreta lösningar på samhällsproblem, det var mer en uppgift för andra.

Om ett år går Sverige till val – hur påverkas valrörelsen av politiska komiker?

– Ja det får vi se då! (skratt) Nä, men som jag sa tidigare så har komiker vissa egenskaper som gör att dom passar väl in i mediedramaturgin, och det gäller också valrörelser förstås. I förra valrörelsen såg vi till exempel ett uppmärksammat fall där Jimmie Åkesson ”roastades” i Sveriges Radio P3, och reagerade väldigt starkt på det. Det skriver jag lite om i en av mina studier.

Kan du utveckla? Vad innebär komikerns närvaro för debatten?

– Det som är intressant med humor är ju den här dubbelheten som jag pratade om innan, att humor kan sparka uppåt men också neråt, både användas för att skapa sammanhållning och för att separera människor i ”vi” och ”dom”. Man kan skratta åt eller skratta med, att till exempel skämta om en utsatt grupp kan vara ett sätt att synliggöra och inkludera dom men det kan också vara stereotypiserande eller kränkande. Komiker blir användbara för att tydliggöra sociala, kulturella, moraliska och politiska gränser. Eftersom dom ibland går över gränserna, eller överdriver eller generaliserar, kan dom också användas som slagträn eller ryckas ur sitt sammanhang för debattörer som vill plocka politiska poänger. Om man tyckte att satiren av Åkesson var rolig och vass, eller plump och elak, beror ju till stor del på hur man identifierar sig politiskt.

Så om du då skulle sammanfatta vad komikerns roll i samhällsdebatten egentligen är?

– Det finns olika roller och det är väldigt kontextuellt. Den som uppfattas som en provokatör av vissa gör det inte av andra, till exempel. Men ett sätt att separera dom är utifrån två parametrar: vilka intentioner dom har kring samhällsförändring och hur dom förhåller sig till normer. När det gäller intentioner finns det tre huvudsakliga typer: den första typen är helt ointresserad eller ovillig att påverka samhället utan vill bara underhålla och göra folk glada. Den andra typen vill gärna medverka i debatt och ta ställning i olika frågor, men vill vara oberäknelig rent partipolitiskt. Man ska kunna slå åt alla håll och kritisera makt i alla former, oavsett politisk ideologi i grunden. Den tredje typen har en mer stadig politisk grund att stå på och är ofta profilerad i hjärtefrågor där man uttalat driver en ståndpunkt. Dom liknar andra politiska aktivister som vill få ut ett budskap.

När det gäller normer kan man också där se tre övergripande förhållningssätt: den första typen fokuserar på sammanhållning, gemenskap, glädje, vill helst inte reta upp någon alls. Den andra typen är mindre konflikträdd och vill ifrågasätta, kanske agera folkbildande och upplysande och ta ställning även om det är i obekväma ämnen. Den tredje typen lever på provokation för provokationens skull och söker sig till tabun just för att kunna bryta dom.

Kombinerar man dom här två parametrarna som vardera har tre förhållningssätt får man en typologi med nio olika roller eller roll-element som politiska komiker kan ha, och vill man läsa mer om dom kan man kika i avhandlingen!

LÄNK TILL AVHANDLINGEN

http://miun.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1593188&dswid=-4485


Rekommenderat

Sidan uppdaterades 2021-10-25