Ukraina - Ryssland. Universitetets roll.

Allt har sin tid,
Det finns en tid för allt som sker under himlen
En tid för födelse, en tid för död,
En tid att riva ner, en tid att bygga upp,
En tid för krig, en tid för fred.

Vi lever dessvärre nu i en tid av politisk förvildning
En tid av hat och hot
En tid där den som tror sig vara starkare tar sig all rätt
En tid där var och en uppfinner sin egen sanning
En tid när propaganda och populism härskar
En tid när kunskap och vetenskap - i bästa fall - ses som inlägg i den allmänna debatten.

Vad vi ser i Ukraina är såklart fruktansvärt och det blir bara värre och värre för var dag som går.  Fruktansvärt är det också hur några få personer för så lång tid framåt kan få förstöra ett - till vetenskap och kultur - så rikt och viktigt land som Ryssland.

Men nu är vi här och vi måste göra det bästa vi kan. Vi kan inte göra allt, men vi har ett ansvar att handla i den riktning vi känner är den rätta. Det kräver mod. Mod att handla. Mod att kanske bryta mot lagar och regler. Mod att stå upp för vad vi tror på. Mod att stå upp för det goda!

Mittuniversitetet har liksom närmare ett tusental andra lärosäten i världen i Bologna skrivit under "Magna Charta Universitatum". Ett dokument som innehåller principer om akademisk frihet och institutionell autonomi. Som ger en riktlinje för god styrning och syn på universiteten i framtiden. Just akademisk frihet och autonomi har ofta varit en viktig komponent i Sveriges och väldigt många andra länders utrikespolitik. Man pratar om vetenskaplig diplomati där det alltid varit universiteten som står för den delen och håller dörrarna öppna. I tider när kyla råder i de vanliga diplomatiska kanalerna har det inte varit sällsynt att universiteten inofficiellt uppmanats att hålla alla dörrar öppna och fortsätta utbyten kring forskning och utbildning så långt det går. Så inte längre.

Vi har nu sett, de senaste veckorna, är ett nytt steg i en annan riktning. Sveriges, liksom nästan alla västländers regeringar, har uppmanat universitet att avbryta alla samarbeten med ryska statliga lärosäten. Å ena sidan är jag väldigt skeptisk till det, å andra sidan kan jag ha viss förståelse.

Skeptisk, ty det kommer en tid när kriget är över, när relationer ska börja byggas upp, när vi vill att demokrati och frihet ska sprida sig också i - i detta fall - Ryssland. Att ungdomar - studenter - då har och har haft möjlighet att resa ut och se hur saker och ting fungerar hos oss och andra kan vara - brukar vara - en väldigt viktig byggsten. Det finns en anledning till att man alltid tidigare velat hålla någon typ av kanal öppen också när det är som mest fruset. Vetenskap och utbildning har alltid kunnat ses som relativt neutrala och därför en bra dörr att inte stänga.

Tyvärr kunde vi för bara några veckor sedan se en stor mängd - kanske ett femtiotal - rektorer för stora ryska universitet gå ut och försvara kriget, försvara Rysslands agerande och stödja den gamle KGB-mannen i ledningen. Kanske var det därför rätt att avbryta alla samarbeten på organisatorisk nivå. Jag tror dock inte särskilt mycket på att detta är dessa rektorers vilja eller personliga övertygelse. Snarare handlar det om rädsla. Det är, som Aung San Suu Kyi sagt, inte makt som korrumperar utan rädsla. Rädslan att förlora makt korrumperar dem som utöver den och maktens medel korrumperar dem som är föremål för den. Men rädsla är det som styr.

Jag hoppas i alla fall att vi så snart som möjligt ska komma tillbaka till en situation där åtminstone vetenskap - forskning och utbildning - så sakteliga kan börja normaliseras.

För Mittuniversitetet är det såklart en självklarhet att göra allt vi kan för att ta emot ukrainska forskare, doktorander och studenter. Vi har redan inlett det. Vi har avsatt medel för att på kortare tid kunna anställa forskare och doktorander och tagit emot den första ukrainska forskaren och flera är på väg.
Men lika självklart - om än administrativt svårare - är det att hjälpa några av alla de ryska forskare och doktorander som nu lämnar sitt land. Det pågår en stor brain drain och om vi kan vara del av att hjälpa forskare också därifrån är det vår moraliska skyldighet - för vetenskapens och för det medmänskligas skull!

Vi måste tro på ordens, vetenskapens och kunskapens makt om att vi som universitet kan, bör och måste spela en viktig roll i spridandet av vetenskap, demokrati och återuppbyggnaden av förstörda relationer. Här kan vi inte spara på något krut!

Vi måste också motverka polarisering och se att allt inte är svart eller vitt. I en tid när allt blir just mer och mer polariserat och allt fler tycker att de borde - eller måste - ställa sig i det ena eller andra lägret kan det vara bra att komma ihåg Abraham Lincolns ord:
The true rule, in determining to embrace or reject any thing is not whether it has any evil in it; but whether it has more of evil than of good.

Vi ser nu fram emot en spännande timme där några av våra bästa forskare reflekterar över situationen i Ukraina och några av oss från universitetet och Handelskammaren därefter diskuterar vad universitetens och näringslivets roll kan eller bör vara. Jag skulle vilja avsluta med en latinska devis - även om den kommer från en annan organisation - Verba arma nostra. Orden är våra vapen! Och låt orden bli det viktigaste vapnet!