Staffan Ekholm

Spara favorit

Här berättar han om sin resa från att vara student i Östersund, till att idag vara framgångsrik VD på Bonnierföretaget Mag+.

”Jag gillar inte ordet karriär. Det är så endimensionellt”

Hur hamnade du där du är idag?
– Jag alltid varit intresserad av ny utveckling och sökt mig till det jag tycker är roligt, men jag är verkligen ingen född entreprenör eller våghals, tvärtom. Däremot har jag haft turen att träffa människor som inspirerar mig. Ganska snart efter utbildningen träffade jag ett gäng jämnåriga som var otroligt duktiga och med en attityd till livet som var inspirerande. De övertygade mig att ta steget från Telia för att bli delägare i Framtidsfabriken (senare Framfab) och satsa på att bygga upp det, ett val jag gjorde på ren magkänsla. Vi växte oerhört snabbt och innan Dotcom-kraschen 2001 så var vi uppe i 3 000 anställda i 13 länder. Efter det jobbade jag som VD för Roxen Internet Software i sex år innan jag kände att jag behövde en ny start och sade upp mig. Några månader senare, våren 2010, blev jag erbjuden det jobb jag har nu.

Vad driver dig?
– Jag drivs av nyfikenhet och triggas av möjligheten att bli störst i världen. Att det finns en möjlighet att bli världsbäst, även om den är liten. Eftersom affärs- och tjänsteutveckling är globala områden så finns den möjligheten där.

Vad innebar studierna på Mittuniversitetet för dig?
– Det var en av de roligaste perioderna i mitt liv. Jag befann mig i en sökande fas och hamnade helt rätt. Jag ville bort från Göteborg och bryta gamla mönster och Mitthögskolan var perfekt för det. Östersund var greppbar, man lärde känna alla väldigt snabbt och många var aktiva inom idrotten på fritiden, och det passade mig. Dessutom återfick jag mitt självförtroende. Jag gick ut gymnasiet med ganska dåliga betyg, men högskolans studieform funkade desto bättre, jag blev otroligt fokuserad på studierna.

Några ord på vägen till studenterna?
– Att lita på sin egen magkänsla hellre än att bry sig om att det ska se bra ut på sitt CV. För mig är det viktigast att det är kul, att man har frihet att göra det man vill, har möjlighet att utvecklas och dessutom tid för sig själv och sin egen familj. Det andra är bara fiktion. Egentligen gillar jag inte att prata om karriär, för jag gillar inte det ordet. Det antyder på något sätt att man ska vara ”förnuftig” i sina val och i mina öron ringer det löjligt endimensionellt.