Praktiknära forskning ökar möjligheten till idrottslig framgång

Tor 01 mar 2018 10:21

Efter ett väldigt lyckat OS i Pyeongchang reflekterar Professor Hans-Christer Holmberg över sambandet mellan forskning och toppidrott. Mittuniversitetet har nyligen kvalat in som Riksidrottsuniversitet och har anledning att fundera på hur uppgiften bäst ska lösas.

Hans-Christer Holmberg


Figur 1. Antal svenska medaljer på Vinter-OS 1994-2018

Vad har du med dig från OS?

Det blev ett fantastiskt OS där flera aktiva fick förverkliga en del av sin livsdröm. Stora mästerskap ger alltid möjligheter till lärdom. Några aktiva missade sin formtopp, andra kanske spände bågen för hårt, valde fel utrustning eller tappade fokus. Truppens utfall i förhållande till möjliga medaljchanser är det bästa någonsin. I samband med OS i Aten var utfallet 15 procent, i Vancouver 41 procent och i Pyeongchang 61 procent. En positiv tolkning är att vi har blivit bättre på förberedelser, formtoppning och att hitta rätt anspänning i tävlingssituationen. När SOK började med topp- och talangprogrammet räknade vi med 33 procents utdelning på möjliga medaljer.

Vad kan vi på Mittuniversitetet göra för att bli bättre?

Jag tror på att ytterligare stärka triangeln aktiv, tränare och forskare i en akademisk miljö med närhet till excellenta träningsmöjligheter. Fler länder har större resurser. Norge, till exempel, som satsar stora pengar på olympisk elitidrott, har fördel av en större "bas" med många aktiva på ungdoms- och juniornivå som är verksamma i fler idrotter. Detta förklaras delvis av att Norges har bättre tillgång till snö i befolkningstäta områden. Tänk om vi hade haft ett Holmenkollen i Stockholm eller Göteborg.

Vi behöver delta med bra kvalitet i fler grenar. Norge tar sammanlagt 39 medaljer i åtta olika grenar (Män: 64 procent, Kvinnor: 36 procent bland de individuella medaljörerna). Av Norges medaljörer tar 17 aktiva fler än en medalj (lagtävlingar inräknade). Marit Bjørgen tog tre individuella medaljer, samt i stafett och teamsprint.

Sverige tar sammanlagt 14 medaljer i fyra olika grenar (Män: 28 procent, Kvinnor: 72 procent), med andra ord ett omvänt könsförhållande jämfört med Norge. Av Sveriges medaljörer tar fyra aktiva mer än en medalj (lagtävlingar inräknade). Charlotte Kalla och Stina Nilsson tog två individuella medaljer vardera, samt gemensamma medaljer i stafett och teamsprint.

Holland är unikt med att samtliga deras 19 medaljer (!) togs i skridskogrenar på is (Män: 42 procent och Kvinnor: 58 procent). Hastighetsåkning på skridsko stod för 16 av medaljerna, resterande tre kom i short track.

Vad behövs för att vi ska ta ytterligare steg?

Vi behöver fler arenor, mer pengar till idrotten och bli bättre på anläggningssidan. I till exempel Jämtland finns förutsättningar men i storstadsregionerna behöver vi fler konstsnöspår och backar, ishallar för skridsko, konståkning och short track, förbättrade tränings- och utvecklingsmöjligheter för freestyle och snowboard etc. En ökad tillgång till anläggningar för fler idrotter och ett bredare utbud kommer att locka fler unga till idrotten.

Nyckelfaktorer för talangutveckling är att rekrytera, behålla och förädla. Etablerade idrotter som längdskidåkning och alpint genererar kontinuerligt nya talanger. Andra idrotter behöver förbättra system och struktur för att få bärighet över tid. För att lyckas internationellt behövs att fler aktiva håller på längre än junioråldern, det vill säga efter 20 års ålder.

Hur ser du på den fina utvecklingen på damsidan inom längd?

Innan Lina Andersson och Anna Dahlberg tog guld i Turin 2006 hade inte längdskidor tagit en OS-medalj på damsidan sedan Toini Gustafssons dubbla guldmedaljer i Grenoble 1968. Förutom att det nu är en mycket positiv utveckling för svensk damskidåkning speglar det en allmänt uppåtgående kurva inom svensk damidrott. För Nationellt vintersportcentrum (NVC) har damidrott hög prioritet och med start 2009 har betydande resurser satsats på olika studier inom "smala skidor".


Figur 2. Antal medaljer av kvinnliga längdskidåkare på vinter-OS 2006-2018.

Resultaten från Sydkorea indikerar att vi behöver ta ett mer omfattande omtag på herrsidan inom längd. Skidskytte levererade bra på både dam- och herrsidan.

Vilken roll kan Mittuniversitetet ha för att fortsätta hjälpa svensk vinteridrott?

Bra utbildning av tränare och ledare ökar kvaliteten och verkningsgraden på träningen.

Mittuniversitetet, som nyblivet Riksidrottsuniversitet, behöver fortsätta med sin framgångsrika praktiknära forskning där den unika närheten till en högpresterande idrottsmiljö ger mervärde. Om fyra år genomförs spelen i Beijing – och nog vore det fantastiskt om ett OS i Stockholm skulle bli verklighet.

NVC har stora möjligheter att fortsätta vara betydelsefullt för svensk vinteridrott och en stark aktör inom svensk idrottsforskning. Mycket har hänt sedan 2006 då vi var tre anställda på NVC; Glenn Björklund, Mats Ainegren och undertecknad.

Som vinternation behöver bli bättre på utrustningssidan. Vi var i flera aspekter ledande i samband med OS i Sotji men utvecklingen går fort inom elitidrott. På detta område har Sports Tech Research Centre (STRC) vid Mittuniversitetet en unik möjlighet att bidra med värdefull kompetens och innovativ utveckling.

Vad skulle ett OS i Stockholm 2026 betyda för svensk (vinter-) idrott?

Ett OS i Stockholm 2026 skulle vara en viktig hävstång för att ge full kraft i det olympiska utvecklingsarbetet. Som forskare med stort intresse för vinteridrott vore det naturligtvis helt fantastiskt. Med Sveriges långa och fina tradition som vinternation borde det nu vara dags. 


Rekommenderat

Sidan uppdaterades 2022-06-09