I våra två regioner finns det framförallt i de mindre kommunerna stora utmaningar
med övergång till högre studier. Jämtland ligger sist i Sverige. Precis som i övriga
Sverige, finns det även utmaningar med hur de olika utbildningarna rekryterar utifrån
kön där för få tjejer söker sig till teknik och IT samt för få killar söker sig till
professionsutbildningar som sjuksköterske‐ och lärarutbildningar. Genom att
introducera universitetet, inspirera med hjälp av vår verksamhet, för barn, tror vi att
övergången till högre studier på sikt kan öka och att vi kan bidra till att bryta
könsmönster i sökandetrender.

På Mittuniversitetet finns det ingen funktion som idag har i uppdrag att arbeta med
barn som målgrupp. Genom RUN , regionalt utvecklingsnätverk och studentrekryteringsarbetet nås lärare och elever i olika åldrar. Det görs studiebesök exempelvis i våra labb, men enbart utifrån eget intresse hos enskilda medarbetare utifrån förfrågan. Det finns med andra ord ingen systematik, vare sig på Mittuniversitetet eller i samverkan med andra intressenter i regionen i frågan.

Därför startades ALP-projektet Barnens universitet i januari 2020. Projektet ligger mycket väl i linje med vår vision där vi säger att Mittuniversitetet är ett globalt universitet med regionalt engagemang där vi utbildar och forskar för hela livet. Projektet ligger också mycket väl i linje med Regeringens intentioner om att bredda rekryteringen till lärosäten och att högre studier ska vara tillgängligt för alla i hela Sverige. Dessutom är kompetensbrist ett av de största hindren för såväl tillväxt som att kunna behålla en god välfärd och därför behöver fler personer inom våra regioner utbilda sig.

Ganska snart efter att projektet startade kom pandemin vilket så klart har påverkat även denna verksamhet. Planen var att testa flera koncept med barn och ungdomar, men det har vi inte kunnat göra. Vi har istället fokuserat på digitala koncept och att hitta fler samarbetspartners. I början av projektet valde vi att fokusera på tre årskullar: åk 2, åk 5 och åk 8, men vi har också börjat prata om barn i förskoleåldern. Tanken är att man under minst tre gånger under sin grundskoletid ska kunna komma i kontakt och inspireras av Mittuniversitetet forskare, lärare och studenter.

Idéer och koncept
Under projektet har vi tagit fram ett flertal koncept som ska testas för utrullning i höst under det nationella evenemanget ForskarFredag (20-24 september). Det finns bland annat finnas material för techfidence, lödkit och lektioner i AI och etik. VI har även spelat in flera filmer med uppgifter till och vi planerar även att ta fram digitala lektioner för kemi i samarbete med Technichus. Vi har också tagit fram ett PRAO-koncept på distans.

Samarbetspartners
Vi har upparbetat samarbete med Handelskammaren Mittsverige (Sundsvall, Jämtland och Örnsköldsvik) där Mittuniversitetet har filmat studenter från tekniska program (kvinnliga studenter) och sjuksköterskeprogrammet (manliga studenter). Filmerna använder Handelskammaren i sina digitala utbildningar i arbetsmarknadskunskap för åk 8 och år 1 gymnasiet. Vi ska även med start i höst medverka på deras teknik- och vårdbussar som riktar sig till åk 8. Där deltar våra studenter. Vi deltar även i projektgruppen för Tvätteriets verksamhet. Tvätteriet är ett makerspace/techlab som ligger i anslutning till campus Sundsvall

Vi har också inlett samarbete med Technichus där vi i dagsläget skapar idéer för att medverka på ForskarFredag. Filmer, material, frågeslingor och experiment.

Vi har även kontaktat potentiella samarbetspartners såsom Bron Innovation, Näringslivsbolaget Sundsvall, Samling Näringsliv Östersund m.fl Detta för att se vad vi kan göra tillsammans och även söka fortsatt finansiering.

Organisation
Hur arbetet ska organiseras är en viktig fråga för projektet och där har vi Inlett samtal med RUN för att diskutera framtida arbetssätt och organisation. Vi ser att den systematik och kontakt med skolor som har byggts upp där kan vi även använda för att nå yngre barn. Det görs ju via skolorna.

Bred medverkan
I projektet medverkar personer från hela universitetet. Projektledare är Sofia de Wall på KOM. Övriga deltagare kommer från IST, NAT, CHE, MOD, UTV och FUS.
Nu ser vi fram emot att pandemin släpper sitt grepp om samhället så att vi kan åka ut till skolor men även bjuda in skolor till oss för att testa alla spännande koncept som vi har tagit fram!

Det ökade internationella kunskapsutbytet motiveras generellt av att universiteten agerar på en global arena med ökad internationell konkurrens, samt att internationaliseringen stärker utbildnings och forsknings kvalitet och relevans. Men internationaliseringen har också stor betydelse för andra delar av samhället, exempelvis genom tillgång till högkvalificerade utbildnings-, forsknings- och innovationsmiljöer, kompetensförsörjning och förståelse för andra länder och förhållanden.

Men den traditionella sinnebilden av universitetens spelplan utmanas alltmer. Amerikanska universitet etablerar campus i Europa och allt fler utländska universitet etablerar sig i nya delar av världen. Handelshögskolan i Stockholm har redan etablerat filialer i Ryssland och Lettland och för några månader sedan annonserade Åbo Akademi i Finland att de som del av sitt strategiska arbete med att öka sin närvaro i Norden vill etablera verksamhet i Sverige (utbildningen ges på svenska men studenterna får en finsk examen). Det är nämligen fritt fram för vem som helst att etablera universitet i Sverige, givet att man inte behöver svenska examenstillstånd eller ta del av vår offentliga finansiering. Paradoxalt nog innebär den minskade betydelsen av gränser också ökad konkurrens mellan länder. Ökat samarbete och ökad konkurrens går hand i hand.

Sammantaget är detta omvärldsförändringar som triggar departementets väckarklocka. I forskningspropositionen framgår att ”Regeringen avser även att göra en över­syn av rättsliga förutsättningar för etablering av forsknings- och utbildningsverksamhet i Sverige”, sannolikt en mening aktualiserad av Agneta Bladhs utredning En strategisk agenda för internationalisering (SOU 2018:3). Sagt och gjort, UKÄ får nu alltså uppdraget att utreda förutsättningarna för utländska etableringar av forsknings- och utbildningsverksamhet i Sverige. Gissningsvis medför det i förlängningen ökade möjligheter för svenska lärosäten att agera internationellt.

Mittuniversitetet har gjort tydligt att fortsatt internationalisering är mycket viktigt för universitetets utveckling. Inom forskningen har andelen utländska medförfattare dubblerats under de senaste tio åren (det finns ju som bekant ett tydligt samband mellan internationella sampubliceringar och ökad impact) och under våren har vi kunnat berätta om att Mittuniversitetet har en dialog med en rad utländska lärosäten för att skapa nya internationella plattformar för erfarenhetsutbyte, utbildning och forskning inom ramen för det som kallas European Universities Initiative (EUI).

Att den fortsatta internationaliseringen blir tongivande för oss och för hela sektorn är alltså ingen högoddsare och om tio år har vi sannolikt kommit mycket längre i det arbetet. Jag hoppas att vi då kan titta i backspegeln och vara stolta över att vi tänkte spännande och nytt. 

För några dagar sedan hade jag nöjet att få prata vid en zoom-pub under inledningen av en konferens som Medie- och kommunikationsvetenskap arrangerade. En stor del av deltagarna var doktorander och Ingela Wadbring, som bett mig inleda denna pubkväll, hade varit noga med att hon inte ville att jag skulle berätta hur bra, stort och framgångsrikt Mittuniversitetet är, utan istället läsa en dikt, prata om min favoritbok eller annat. En mycket rolig uppgift som mynnade ut i att jag pratade lite grand – utan att kunna något om ämnet – om skönhet. Jag ville nämligen att det jag berättade på något sätt skulle koppla till doktoranderna och forskning. Eftersom vi nu är inne i den allra vackraste av årstider, ljuset kommer och – även om kylan varit lite onödigt ihållande – det känns som att våra ögon blir inställda på positiva och sköna bilder, så kanske man kan få förmedla några högst ovetenskapliga, lättsamma, korta rader just kring skönhet också här.

Ett av våra två fundament är forskning. Forskning ofta sökande efter någon slags sanning. Det är ytterligare en anledning att skriva om skönhet. Ja, ty redan oraklet i Delphi yttrade ju att ”skönhet är vad som är rätt och sant”.
En viktig och formande del av en forskarkarriär är såklart doktorandtiden. Som många kanske är som unga doktorander, var också jag och mina doktorandkamrater överdrivet romantiska kring vårt ämne och dess både historiska och nuvarande giganter. Hur starstruck kunde vi inte vara över att vid någon konferens få se, eller kanske till och med få tala med, en av ämnets stora? Sådant som gjorde att man med glädje kunde lägga än mer energi på att den där obegripliga artikeln äntligen i ens tankar skulle transformeras till bilder som gick att förstå.

En av våra husgudar, om än då inte längre levande, var Godfrey Harold Hardy. Britten som upptäckte Ramanujan (som det nu finns en fin film om på Netflix – The man who knew infinity). Ateisten som, när han skulle ge sig ut på en sjöresa i stormigt väder, till en vän skickade ett vykort med texten: ”Jag har löst Riemannhypotesen”, eftersom Gud, Hardys stora fiende, inte skulle låta Hardy dö när alla skulle tro att han löst detta stora, svåra (och än idag olösta) problem. Hardy var i alla fall en av 1900-talets stora matematiker och under en viss del av våra doktorandstudier skulle det mesta göras som Hardy gjorde. Det skulle sittas i länsstol med whisky och soda, det jagades runt i Umeås och – känns det som idag – Sveriges alla kiosker efter cigarettmärket Bill och den forskning vi ägnade oss skulle vara av de renaste och vackraste slag! Ja, ty Hardy är känd inte bara för sina djupa forskningresultat i ren matematik, utan också för hans – på många sätt kontroversiella – uttalanden och skrifter om renhet:

En matematiker, liksom en konstnär eller poet, är en mönstermakare. Om matematikerns mönster är mer permanenta än deras, beror det på att de är gjorda av idéer. En konstnär skapar sina mönster av former och färger, en poet av ord. En målning kan innehålla en idé, men den är vanligen alldaglig och mindre viktig. Matematikerns mönster, liksom konstnärens eller poetens, måste vara vackert! Idéerna, liksom färgerna eller orden, måste passa ihop på ett harmoniskt sätt. Skönhet är första testet: Det finns ingen plats i världen för ful matematik.

Det där kan såklart verka udda, överdrivet och kanske till och med provocerande, men det finns en slags sanning i det som åtminstone gäller matematik och egentligen de allra flesta ämnen skulle jag tro. De forskningsresultat som står sig genom decennier och sekel, de resultat som är viktiga inte bara imorgon, utan också om 10, 50 eller 500 år, är de som på ett eller annat sätt – svårt att definiera, men väl igenkännbart för alla i området – är vackra och sköna! Skönheten är det som överlever. Enkelhet och skönhet visar vilken väg den unge (och seniore) forskaren ska ta!

Det är också det sköna som är det som är nyttigt eller användbart (dessa två, idag tyvärr alltför vanliga ord när det talas om forskning). Det är den sköna musiken som är nyttig eller användbar. Användbar då kanske i betydelsen att människor uppskattar den: Det kan handla om Våroffer av Stravinskij, en stråkkvartett av Schnittke, Out of the blue med Miles Davis eller The man med Taylor Swift. Eller användbar i ordets rätta bemärkelse såsom musiken var från början – trummorna som höll takten i arbetet (i verkstaden eller för roddarna i båtarna), bronslurarna som kallade på uppmärksamhet eller varför inte i politiska syften. Men också då känns den musik som fungerar bäst igen på att den är skön!

Skönhet spelar tydligen en roll inte bara för bra, långlivad forskning utan också för användbarhet. Vi måste dock komma ihåg att skönhet är något som utvecklas och förändras. Vad den grekiske skulptören uppfattade som proportionerligt var inte detsamma som den medeltida människan. Eller se på musiken: Den unisona sången utvecklades till diofonins två stämmor (discantus) och 100-talets flerstämmighet. Eller ta kvintintervallet (do-sol, C-G) som under 800-talet sågs som en ofulkommlig konsonans,  började accepteras på 1100-talet och för oss idag inte alls är något konstig utan bara – just det – skönt och vackert!

Musik, konst och matematik – de verkar vara goda exempel på hur skönhet implicerar ”bra”, ”användbar” eller ”hållbar” och jag skulle tro att det gäller för många många fler ämnen och områden. Så, nu när vi är inne i en av de skönaste tiderna på året, låt oss ägna en tanke åt att också i vårt vardagliga värv sträva efter skönhet och harmoni (kom ihåg, också Schnittke och Stravinskij är harmoni även om det för många inledningsvis mer kan liknas vid buller). Låt oss göra det inte minst vad gäller vårt sätt att kommunicera med varandra inom universitetet!

Nåväl, vi är mitt inne i en långhelg och jag hoppas alla kan njuta av någon dags extra ledighet. Det behöver vi sannerligen efter det år vi har bakom oss. Fortsätt samla ljuset, dofterna och skönheten så ska ni se att nästa inlägg i ledningsbloggen blir betydligt mer ordentligt, matnyttigt och läsvärt.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour

Trevlig helg!

För mig personligen var det extra roligt att vara med på en konferens där vi pratar om en av universitetets viktiga grupper, de forskarstuderande. För oss som universitet bidrar vi till samhällets kompetensförsörjning genom att våra forskarstuderande går ut i arbetslivet. De är utbildade forskare som får möjligheten att vara en motvikt till många av de trender vi ser nu. Ju fler som begriper vad forskning är, desto bättre för oss alla.

Det första fröet till en nationell konferens kom från ett möte i en av SUHFs många expertgrupper, den studieadministrativa expertgruppen. Där hade vi hösten 2019 uppe ett ärende från Ladok (ett av sektorns gemensamma system) där man behövde göra anpassningar för forskarnivån, eftersom användarna uppfattade att systemet inte alls var anpassat för den nivån. Som ofta hade systemet anpassats efter utbildning på grund- och avancerad nivå. Vi kom då att prata om att utbildning på forskarnivå och doktoranderna ofta hamnar lite i kläm i Sverige. Jag fick i uppdrag av gruppen att ta fram ett koncept för en konferens, och det resulterade i begreppet ”gränslandet”.

Naturligtvis så visade sig intresset i många delar av sektorn vara mycket stort, det var som att ett sug uppstod. I ett samarbete mellan SUHF, UKÄ och SFS tog vi i en planeringsgrupp (ledd av Sigbritt Karlsson, rektor på KTH) fram ett program för en konferens. Ett intensivt och roligt samarbete, inte minst för det engagemang som doktorandrepresentanterna visade.

Konferensen i onsdags bestod av två delar, med teman relaterat till forskarutbildning och doktorander. Den första delen handlade om Hur mår doktoranderna egentligen? SFS och fackförbundet ST har gemensamt tagit fram en rapport Hur mår doktoranden. som blev en utgångspunkt för samtalen. Det presenterades en del resultat som det oroväckande på bilden nedan.

När vi pratar om hur doktoranden mår så ser jag många likheter med hur våra studenter mår (som jag skrivit om här på ledningsbloggen tidigare), men det finns också stressfaktorer som hänger ihop med just doktorandernas unika situation. Vi pratade på konferensen om hur vi tar hand om våra doktorander, genom stödstrukturer, genom att introducera dem till vad forskarutbildning är och kanske mest synliggöra och inkludera doktoranderna. Viktigt är att vi pratar om kulturen som går i arv mellan olika ”generationer” forskare, och om hur vi stöttar de som ska handleda doktoranderna.

Den andra delen av konferensen handlade om doktorand och student, forskningsmiljöer och doktoranders villkor. Den inleddes med en juridisk författningsgrund till frågan om doktoranden som både student och anställd, samt relationen handledare/doktorand som jag personligen tyckte var mycket lärorik. Inte minst för att vi fick bakgrunden till en del av det som under de senaste 20-25 åren införts i förordningar mm gällande doktorander och forskarutbildning. Diskussionerna kom att handla om var som händer när en anställning tar slut innan doktoranden är klar, balansen forskarutbildning/institutionstjänstgöring, hur vi stöttar doktoranderna.

Det som återkommande togs upp under konferensen från alla inblandade var den individuella studieplan (ISP) som varje doktorand ska ha. Det är ett lagstadgat krav att man har den, men används den på ett bra sätt? Används den som det var tänkt när den inrättades? Den ska vara något som doktoranden och handledaren tar fram tillsammans, och så är långt ifrån fallet i alla lägen. Jag tycker det var intressant med vilken självklarhet alla inblandade resonerade om den individuella studieplanen som ett verktyg och stöd. När den infördes i förordningen 1998 jobbade jag som forskarutbildningshandläggare på KTH, och min känsla är att oerhört mycket utvecklats i hela sektorn sen den tiden.

En viktig poäng som jag tar med mig är att vi inte får glömma att forskarutbildningen är just en utbildning. Den forskning doktoranden bedriver gör man för att lära sig forska. Det känns som vi ibland glömmer det.

En av doktorandrepresentanterna reflekterade över varför vi ser forskarutbildningen som något i gränslandet. Från doktorandernas perspektiv så är de inte i gränslandet. De är en alldeles egen grupp, och forskarutbildningen bör vara en tredje kategori som vi inte försöker få in i de redan existerande.

Vad händer nu då? Förhoppningsvis har konferensen gett deltagarna inspiration och information för att kunna fortsätta arbeta med forskarutbildningsfrågor, och sätta ljuset på doktoranderna. Givetvis fortsätter UKÄ sitt arbete med att analysera och ta fram underlag, och SFS fortsätter att arbeta med doktorandfrågorna. De arbetar nu med att utveckla en nationell informationskälla för doktorander. Vi konstaterade gemensamt att vi behöver arbeta tillsammans för att bli starkare. Jag tycker också frågan om hur vi får studenter att vilja bli doktorander, hur vi är förebilder, är något som behöver tas ett nationellt grepp kring. Och hur påverkar den ökande andelen internationella doktorander forskarutbildningen?

I planeringsgruppen kommer vi att summera och lämna ett förslag till SUHF hur vi kan gå vidare. Det känns inte otroligt att det kommer fler konferenser framöver, då det finns många frågor som vi inte berörde och som rör forskarutbildningen. Jag hoppas flera av er då passar på att delta! Det är ett gyllene tillfälle att bli inspirerad och inspirera, som grund för vidareutveckling av forskarutbildningsfrågorna på Mittuniversitetet.

Alla åtgärder utgår från att vi som universitet tagit vårt ansvar för att begränsa smittspridningen och kommer att fortsätta göra det. Men hur påverkar det här oss som människor? Det som allt mer börjar diskuteras och analyseras i den allmänna debatten är vad som händer med människors hälsa generellt, såväl psykisk som fysisk, under de här förhållandena.

Det här inlägget fokuserar på främst en aspekt: studenternas hälsa. Av olika skäl har jag under det senaste året funderat och reflekterat över vad det här gör med våra studenter. Hur mår studenterna? Hur påverkar studenternas mående deras möjlighet att studera? Hur påverkar det deras framtid? Var kan vi gemensamt göra för att studenterna ska må bra och lyckas i sina studier?

I år är det 26 år sedan som jag började på ett kandidatprogram i fysik vid Uppsala universitet. Jag var född och uppvuxen i Uppsala, och kände väl till staden och universitetet. Men ändå var jag väldigt orolig inför starten, för jag kände ju inte en enda person som skulle läsa samma sak som jag. Och hade jag valt rätt, skulle jag klara utbildningen? Hur skulle undervisningen se ut? Examinationen? Det är min fasta övertygelse att utan de vänner som jag skaffade mig då, vi som bildade en spontan studiegrupp, labbade ihop, gjorde projekt ihop och efterhand övergick till att umgås även utanför studierna så hade jag inte klarat utbildningen. De vänner som jag skaffade mig då finns också kvar i min (virtuella) närhet än idag. Hade det övergått till distans redan i början av utbildningen hade jag haft svårt att klara mina studier. Jag är djupt imponerad av alla studenter, men kanske i synnerhet de som valt en campusutbildning, men får och klarar något som ur många aspekter liknar en distansutbildning. Men tyvärr så finns det också de studenter, som precis som jag, behöver träffa sina studiekamrater för att klara studierna och må bra. De studenter som nu kämpar med att klara av studierna de vill satsa på.

Vad finns det för analyser och undersökningar gällande studenters hälsa? Som våra kårordföranden också brukar poängtera så är det inget nytt fenomen att studenter kan må dåligt. Det som hänt nu är att det omfattar större grupper och har i viss mån ändrat karaktär med den ändrade studiesituationen. Två intressanta nationella rapporter som gjordes precis innan pandemin är Psykisk ohälsa bland högskole- och universitetsstudenter kan förebyggas från Folkhälsomyndigheten 2018 och UHRs rapport Studiesituationen för studenter med psykisk ohälsa som bygger på undersökningar från 2019.

Vi är precis i början av att se effekterna på studenternas situation av pandemin men redan finns det en del material. Två nationella rapporter som jag vill uppmärksamma i det är SFS rapport Hur påverkar coronapandemin studenterna som kom i december 2020 och UKÄs PM Studenternas studiemiljö och hälsa efter omställningen till distansutbildning vårterminen 2020 som kom i mitten av mars 2021. Bägge baseras på undersökningar som gjorts på svenska universitet och högskolor och innehåller mycket tänkvärt. UKÄs PM är en del av det uppdrag som UKÄ har fått: Coronaviruset och högskolan.

Det finns en hel del som fungerat förvånansvärt bra under förutsättningarna, och en del t.o.m. bättre än tidigare. Men enkäterna visar på att studiemotivationen överlag sjunker allt mer. Oron ökar och det psykiska välbefinnandet försämras. De som påverkas mest är de som inte läste på distans innan. I viss mån har IRL-kontakten ersatts av kontakter på nätet, men alla använder sig inte av sociala medier dit en hel del av kommunikationen flyttats, vilket är något som jag personligen ser som något vi behöver vara medvetna om och tillsammans kompensera för.

Vi har alla ett ansvar i att bidra till en bättre situation för studenternas arbetsmiljö och samla goda exempel och vara öppna med möjligheter till stöd på olika sätt.

I början av året kom besked från regeringen att man vill göra en satsning med 25 miljoner i hela landet. Medlen ska användas för att stärka studenthälsan och bl.a möjliggöra mer preventivt arbete för att minska studenternas psykiska och fysiska ohälsa samt stärka stödet för studieovana studenter.

På Mittuniversitetet har det här inneburit att vi både med regeringens medel och rektorsmedel utvecklar stödet till studenter, exempelvis genom Studenthälsan. En projektgrupp har bildats som ska planera och utveckla arbetet. En sammanfattande nyhet kom tidigare den här veckan och går att läsa här. Som nämns i det inlägget så pågår även två ALP-projekt som också fokuserar på frågor kring studenters psykiska ohälsa och studieovana studenter; är Supported Education och bibliotekets introduktionskurs för nya studenter. Studenthälsan är delaktig i båda dessa projekt.

Sist men definitivt inte minst så vill jag lyfta det viktiga arbete som Studentkårerna gör i den här frågan. De har ständigt aktiviteter och insatser för att förbättra studenternas situation. Tveka inte att kontakta dem!

Det är lätt att i de här frågorna hamna i det negativa, att fokusera på problem som tycks olösliga, att ta ett så stort grepp så det blir svårt att angripa frågan. Vi behöver ge utrymme till varandra att dela goda exempel, eller helt enkelt berätta om vad man gör för att få bättre kontakt lärare-student eller student-student. Inget exempel är för litet eller obetydligt. En programansvarig berättade om hur man hade öppnat ett zoomrum dit man kunde komma för att diskutera eller bara hänga. En student berättade om hur hen blev inbjuden till en grupp i Discord av en annan student vilket blev en ventil. En lärare berättade om hur de jobbade med indelning i grupper på ett annat sätt i den digitala undervisningen.

För oss som individer så tycker jag det är viktigt att vi inte slutar prata om psykisk ohälsa, och se vad vi kan göra, som vänner, kollegor eller medmänniskor. Eller som en vän sa ”Vi pratar om att vi ska prata om det och så gör vi inte det”.

De medel som då började avsättas och nu årligen kan sökas för ALP-projekt kan sökas av alla organisatoriska delar inom universitetet; institutioner, fakulteter, avdelningar inom förvaltningen och centrumbildningar. ALP-medel kan sökas för projekt rörande forskning, utbildning, samverkan eller administration och i år, 2021, görs en särskild satsning på samverkan med omgivande samhälle, vilket betyder att sådana projektansökningar kommer att prioriteras. Läs mer här: Ansökan allmänna lärosätesprojektmedel, ALP-medel (miun.se).

Vad har då hittills tilldelade medel gått till? Man skulle kunna gruppera beviljade ansökningar i fyra områden: pedagogiska idéer och utveckling, intern och extern utbildnings- respektive forskningssamverkan samt intern samverkan som inte direkt berör vare sig forskning eller utbildning. Läs gärna mer om beviljade projekt och få inspiration till en egen ansökan här: Projekt med alp-medel (miun.se).

Hur ska då alla goda idéer och utvecklingsarbeten som kommit fram spridas till hela universitetet? Nu när det har gått några år och vi provat med presentation av ALP-medelsprojekt vid de tidigare rektors inspirationsdagarna, tänker vi ta nästa steg. Inspirationsdagarna har nu bytt namn till MEET och förutom att ALP-projekt ska fortsätta presenteras vid dessa tillfällen, så tittar vi också på ytterligare möjliga forum som också kan passa för presentationer. Mer information om möjliga forum kommer inom kort. 

Avslutningsvis, vill jag verkligen uppmana alla att sätta sin goda idé på pränt i en ansökan nu i vår.

Kom ihåg att sista ansökningsdatum är 5 maj.

Kan det vara så att det är samma typ av logik som jag själv använder när jag ställer kritiska frågor i mitt dagliga arbete? Jag vet att det är svårt att göra någonting åt svaret men jag vill ändå veta? Tex frågan om varför det inte går fortare att etablera en internationell forskare i Sverige?

Kan det vara så att jag vill veta för att kunna avgöra om jag i alla fall kan göra någon förändring överhuvudtaget? Ja, i mitt fall är det nog så att jag vill veta för att se vad jag kan påverka och bidra med även om jag egentligen vet att jag aldrig kan påverka t ex en annan myndighets handläggningstider, vilket är en av de främsta orsakerna till att det tar lång tid att etablera sig som forskare i Sverige.

Olika organisationer har naturligtvis olika syften med att genomföra en medarbetarenkät. Någon kanske vill använda enkäten som en del i det systematiska arbetsmiljöarbetet och någon vill säkerställa att alla medarbetare har en röst, även de som inte uttrycker sin vilja muntligt. Vissa har en önskan om att det som framkommer i enkäten ska kunna utgöra underlag för förbättringar och utveckling och andra vill bara få tycka till anonymt. Det finns organisationer som kvantifierar sitt resultat och de som väljer att se det som ett kvalitativt underlag. Jag tänker att en medarbetarenkät aldrig kan ersätta det personliga medarbetarsamtalet. En enkät är alltid ett förhållandevis trubbigt verktyg även om vi genom att ställa samma frågor varje år kan jämföra svaren över tid. Jag tänker också att vi människor inte är så enkla att vi antingen är nöjda eller missnöjda utan att vi är lite mer komplexa än så. I alla fall vi som ibland vill sätta svaret mittemellan svarsrutorna, vilket man aldrig får. I en tid då det personliga samtalet är ganska svårt att genomföra tror jag att det är viktigare än någonsin att svara på enkäten. Även om det är trubbigt är det en möjlighet för oss att visa vad vi vill med vår arbetsplats.

Jag tror att en av de största farorna med att genomföra medarbetarenkäter är att strunta i resultatet. Om jag först ställer frågan om varför det inte går fortare att etablera en internationell forskare i Sverige och sedan inte bryr mig om den komplexitet som gör att det blir så, ska jag nog inte ens fråga. Även om jag inte kan lösa hela den komplexa frågan så kan jag i alla fall ta reda på vad jag kan påverka och arbeta för att förändra det. Om vi vågar ställa frågan ska vi också våga hantera svaret. Kanske är det också därför du har svarat på medarbetarenkäten? Att du vill vara delaktig i att forma en arbetsplats du själv vill vara en del av?

Tillsammans med Sundsvalls kommun, Näringslivsbolaget, Region Västernorrland och Arbetsförmedlingen arbetar gruppen aktivt med att möta företagens och organisationernas behov av kompetens. Under hösten 2020 var arbetet främst inriktat på att snabbt ta fram material och ett gemensamt erbjudande till de personer som varslats. Att alla utbildningsaktörer på detta samlade sätt visar på alla möjligheter som finns – från vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning till folkhögskola och universitetsstudier – skapar bra förutsättningar för individerna att kunna få en bra överblick av hela utbudet. Vår samverkan nu framåt är inriktad på långsiktigare frågor som exempelvis hur vi tillsammans kan verka för en högre utbildningsnivå i regionen, hur vi kan förändra synen på utbildning och hur det behövs genom hela livet (livslångt lärande) men också var vi ser att de nya jobben ska skapas, inom vilka branscher. Gruppen kommer också att ta fram en webbplats där alla aktörers utbildningar finns med.

Det här arbetet är ett praktiskt exempel på hur regionala kompetensplattformar ska fungera. Att hitta strukturerade arbetsformer för hur alla aktörer kan samverka, föra dialog, byta erfarenheter för att verka för en stark kompetensförsörjning – både här och nu, men framför allt långsiktigt och löpande. Här är det viktigt att vi en hållbar struktur för detta och jag tror definitivt att detta arbete är på väg att bli det.

Men varför är det här viktigt för Mittuniversitetet? Vår främsta regionala roll är att bedriva forskning som stärker såväl offentlig sektor som näringsliv och andra organisationer och att vara en motor för den kompetensförsörjning som behövs på eftergymnasial nivå. För att kunna vara detta behöver vi så klart möta de behov som finns i regionen, både här och nu men framförallt för framtiden. Vi kan bidra till en snabbare transformation i den riktning som behövs enligt kommunens analyser, och vi har även varit med och lämnat flera förslag på både utbildnings- och forskningssatsningar till Regeringen som verkligen skulle göra skillnad för Sundsvalls väg framåt. Här har väl inte Regeringen responderat så positivt än, men Sundsvalls kommun är väldigt tacksamma över det jobb som gjorts från oss och jag tror att vi lyckats nå fram med viktiga budskap, som exempelvis att det inte bara är utbildningsfrågor som är viktiga för regionen att växa utan även forskning. Dessutom att vi kan vara med att påverka synen på högre studier och att Mittuniversitetet erbjuder utbildning för hela livet.

Inom Mittuniversitet är vi många som bidrar i detta arbete. Förutom jag som deltar i den operativa arbetsgruppen, har vi har medarbetare som arbetar med validering, studievägledare och kommunikatörer med i arbetet, samt medarbetare från fakultetskanslierna och FUS som framförallt tittar på hur vårt utbud matchar de behov av utbildningar som finns.

Det är oerhört givande att vara med i denna typ av samverkan där vi så tydligt kan bidra och göra nytta för att möta kommunens och regionens behov.

Läs mer om arbetet här: https://sundsvall.se/tillsammans-ska-vi-mota-behoven-av-kompetens/

För en månad sedan fick jag möjligheten att prata på Mittuniversitetets Digitala inspirationsdag om hållbar utveckling under rubriken Vägen mot ett hållbart universitet. Dagen var fylld med inspirerande inlägg och exempel, och var i mitt tycke typisk för det breda engagemang som finns för de här frågorna på vårt universitet. Arrangörerna summerade att dagen varit givande och det uppstod nya samarbeten i nya konstellationer. Att den också hölls i digital form kändes helt rätt.

Det senaste året har varit ett spännande år för hållbarhetsfrågorna på Mittuniversitetet, och jag tycker vi tagit många bra och viktiga steg. För mig personligen har det också inneburit en rejäl kunskapshöjning i de här frågorna. Även om jag har en bit kvar till den nivå som våra barn har.

Ett inlägg om hållbarhet i början av 2021 måste oundvikligen innehålla några ord om pandemiåret 2020. Den skjuts vi fick i digitaliseringen, nya arbetsformer och ändrade livsvanor har naturligtvis påverkat hur vi ser på möjligheterna till snabba och kraftfulla omställningar när vi måste. Samtidigt så innebär de också extra ljus på några utmaningar, exempelvis hur vi bibehåller ett hållbart arbetsliv, och hur våra studenter får en hållbar studiesituation.

Jag tycker vi som universitet spelar en unik roll i de här frågorna, eftersom vi utbildar framtidens arbetskraft och forskar på frågor som kan förändra och påverka arbetet med hållbarhet. Vi har också ett ansvar att hålla debatten med en rimlig ton, och presentera faktabaserad kunskap.

Men åter till vårt interna arbete på Mittuniversitetet. Vad har varit kännetecknande för vårt hållbarhetsarbete 2020 och vad tar vi med oss in i 2021?

Arbetet med hållbarhetsfrågor är för mig ett arbete med kvalitet. Vi bör och ska följa samma cykel som i vårt kvalitetsarbete – planera, göra, studera och lära. Mitt fokus i det här inlägget ligger på de verktyg vi har för att hjälpa oss i arbetet.

Första steget – planering.

Framåt har vi Mittuniversitetets strategi där hållbarhet är ett av fyra övergripande begrepp. Vad vi vill förstärka och vilka effekter vi vill uppnå formuleras så här:

Hållbar utveckling – det vi gör ska fungera inte bara idag utan också i framtiden. Våra utbildningar och vår forskning ska konsekvent orienteras mot att bygga ett resurssnålt, jämlikt, jämställt och hållbart samhälle. Vi ska aktivt och synligt bidra till FN:s globala mål, för att på så vis också bidra till en bättre framtid. Vi ska stärka hållbarhetskulturen bland Mittuniversitets personal och studenter.

Som tillägg till Mittuniversitetets strategi har vi sen 2020 en klimatstrategi.

2019 skrev rektor på Klimatramverket för Mittuniversitetets del. Klimatramverket är en överenskommelse mellan universitetet och högskolor i Sverige i hur man gemensamt förhåller sig till klimatomställningen och minskar sina utsläpp. Det har är ett initiativ som samlar svenska universitet och högskolor med ambitionen att tydligt bidra till klimatomställningen i linje med samhällets nationella och internationella åtaganden. 37 universitet och högskolor har skrivit under ramverket. I det beskrivs nyckelområden där lärosätena kan agera.

Genom att Mittuniversitetet är med i Klimatramverket så förband vi oss också att ta fram en Klimatstrategi vilket vi gjorde i ett samarbete mellan fakulteter, studentkårer och förvaltningen 2020. Den antogs av universitetsstyrelsen i december 2020 och finns att läsa här.

Klimatstrategin kommer att innebära en utmaning för vår organisation. Den syftar till att universitetet ska bidra till att nå 1,5-gradersmålet till 2030. Det innebär en minskning av utsläppen med i snitt 10% per år!

Nästa steg – vad gör vi?

Det vi gör skulle kunna bli en mycket lång lista och jag vill passa på att puffa för det som finns på vår egen hemsida här.

Relaterat till strategierna så har vi våra aktivitetsplaner där vi har aktiviteter som ska verka för att vi ska nå de här målen. Det pågår redan och vi har flera aktiviteter relaterade till målen. Arbetet bör intensifieras 2021 relaterat till Klimatstrategin. På alla nivåer har vi från styrelsen uppdraget att skapa aktiviteter för att implementera Klimatstrategin.

Vi behöver beskriva vad vi gör och har gjort, för att kunna utvecklas. I dag har Mittuniversitetet i huvudsak två formaliserade verktyg för det, utöver det vi varje år redovisar i Årsredovisningen.

Den ena är Miljöredovisningen (MIUN 2021/479) som vi enligt förordningen om miljöledning ska lämna in till Naturvårdsverket och Utbildningsdepartementet varje år i februari. I den formen redovisar vi, sen många år tillbaka, vår indirekta och direkta miljöpåverkan. Det finns ett förslag från Naturvårdsverket på en hel del förändringar på hur den rapporteringen ska se ut som är på remiss nu i dagarna. Bl.a. föreslår man förändringar i rapporteringen och ett livscykelperspektiv. I Naturvårdsverkets uppdrag ligger också att sammanställa vad alla de inrapporterande myndigheterna gör.

Den andra är en helt ny sak för Mittuniversitetet: En hållbarhetsredovisning! För första gången har vi för verksamhetsåret 2020 tagit fram en sådan som redovisades för universitetsstyrelsen vid deras möte i februari. Hållbarhetsredovisningar finns i många andra typer av verksamhet, men är inget krav för universitet och högskolor. Där har vi samlat fakta om var vi står idag, och framförallt vad som hänt 2020. Den finns att läsa här. I den hittar ni exempel på vad som konkret gjorts 2020 inom såväl utbildning, forskning och samverkan som vad gäller vår direkta miljöpåverkan.

Hur studerar vi och lär oss?

Genom just miljöredovisningen och hållbarhetsredovisningen har vi två verktyg på plats som kan hjälpa oss att utveckla vårt arbete. Det, och uppföljningen av klimatstrategin, kommer att ge oss en bra grund att identifiera de framsteg Mittuniversitetet gör.

En av våra största och unika tillgångar i vårt hållbarhetsarbete är studenterna. Därför tycker jag det är extra roligt när vi har kunnat kombinera vad vi som myndighet är skyldiga att göra, och vad våra studenter gör. Under första halvan av 2021 kommer en student på Ekoentreprenörsprogrammet att som en del av en projektkurs på 15 hp göra en miljöutredning för Mittuniversitetet. Det ska bli spännande att se vad vi kan lära oss av den, och vad vi behöver förändra och utveckla.

Genom de här verktygen ökar vi möjligheten till ett kvalitetsarbete för hållbarhet. I det här arbetet under 2020 har jag lärt mig mycket och är imponerad av det stora engagemang som finns hos medarbetarna, även nu när vi har andra utmaningar. Jag tycker att allas engagemang och kunskap i kombination med våra verktyg som jag beskrivit ovan ger oss stora möjligheter att utveckla vårt gemensamma arbete för ett allt mer hållbart universitet.

Förra veckan bjöd Sundsvallsregionens styrelse in mig och utbildningsminister Matilda Ernkrans till en dialog kring Mittuniversitetets roll i regionen. Sundsvallsregionen består av de sex kommunerna Härnösand, Timrå, Sundsvall, Ånge, Nordanstig och Hudiksvall. Vid mötet deltog kommunalråd, oppositionsråd och kommunchefer från kommunerna. Syftet var – ur Mittuniversitetets synvinkel – mycket positivt. Kommunerna ville för ministern lyfta fram hur viktigt universitetet är som en av regionens tillväxtmotorer och underströk under hela mötet betydelsen av att regeringen fortsätter ge oss möjlighet att vara det. Extra positivt tycker jag det är att Sundsvallsregionen – liksom flera andra kommuner i våra regioner – inte enbart lyfter fram kompetensförsörjningsfrågan och utbildningsplatser utan i mycket högre grad också ser nyttan för regionen av vår forskning och att vi har goda möjligheter att bedriva forskning både i samarbete med dem och ”på egen hand”. Det är ett litet trendbrott tycker jag. Att kommunerna uppmärksammar forskningen i så stor utsträckning tror jag till stor del hänger samman med de samarbetsavtal vi har med många av dem. Samarbetsavtal som kretsar kring forskning och vars upplägg jag uppfattar som unika för svenska lärosätens samarbeten med offentlig sektor.

De behov som både kommunerna och jag förde fram till ministern handlade till största delen om ökade basanslag för forskning. Argumentationen är att våra kanske största utmaningar, för att kunna fortsätta vara en viktig aktör i våra regioner, är forskningsanknytning och kompetensförsörjning (anställning av lärare/forskare) till våra professionsutbildningar och möjligheten att kunna fortsätta och utöka våra forskningssamarbeten med såväl näringsliv som offentlig sektor. Detta, särskilt det första, är argument vi också tillsammans med universiteten i femklövern (Karlstad, Linné, Malmö, Örebro och vi) i många olika forum för fram. Vi fem universitet står ju för ungefär 25% av alla sjuksköterskor, lärare och psykologer som utexamineras och ungefär 33% av alla socionomer. Samtidigt har vi forskningsmedel medel motsvarande 27tkr/HST medan motsvarande siffra för de äldre universiteten är 77tkr/HST. Vi fem universitet har totalt 7% av de statliga forskningsbasanslagen.

I samtalet med ministern o Sundsvallsregionen betonade jag också vikten av att vi är just ett globalt universitet med regionalt engagemang. En förutsättning för det regionala engagemanget är att vi håller högsta internationella kvalitet i såväl utbildning som den forskning vi gör. Vi har viktiga internationella samarbeten, men vi tar oss också – inte sällan tillsammans med regionala samarbetsvänner – an globala utmaningar. Allt ifrån klimat och hållbarhet, elektrifiering och digitalisering till kultur och sociologiska frågeställningar. Detta är också ett budskap som jag tycker alltmer tränger in i kommuner, regioner och delvis även näringslivet. Ska jag vara ärlig har vi dock en bit kvar med vissa aktörer. Det är inte länge sedan det från ett av Företagsekonomiska klubben i Sundsvalls arrangemang framfördes att vi ska ge mer grundläggande utbildning och inte försöka konkurrera med ”de stora universiteten eller tekniska högskolorna”. De som hävdar det har nog vare sig satt sig in i vår utbildningsportfölj eller hur ett universitet måste byggas för att kunna leverera också högklassig grundutbildning. Viktigt också för det regionala och nationella näringslivet.

I själva verket är det nämligen precis tvärtom. Mittuniversitetet har – i mina ögon – en alldeles för stor andel grundläggande utbildning. Jämför vi med övriga universitet har vi en oroväckande liten andel utbildning på avancerad nivå, något som tydliggörs i nedanstående diagram. Här har vi, i mina ögon, en utmaning att jobba med.

Bortsett från dessa tankar (i mina ögon klavertramp) från enskilda näringslivsföreträdare, så tycker jag att avslutningen av 2020 och inledningen av 2021 har varit mycket positiva ur ett samverkansperspektiv. Varselvågen som svepte över Sundsvall i höstas har gjort att ett visst fokus kanske legat mest på Västernorrland, men jag är mycket glad åt det stora engagemang som finns från näst intill alla kommuner i både Jämtland och Västernorrland. För kanske ett decennium sedan var det inte ovanligt att universitet och högskolor utanför storstadsregionerna uppfattades lite grand som en underleverantör där kommuner och lokalt näringsliv ansåg sig kunna göra beställningar som universiteten borde uppfylla. Idag tycker jag – hos oss vid Mittuniversitetet – att vi nått en ömsesidig förståelse för våra olika roller och en stark vilja att samarbeta för kommuners, näringslivs OCH universitetets bästa. Det är en styrka vi ska vara rädda om. Att politiker och beslutsfattare uppfattar oss som viktiga och gärna slåss för oss är inte självklart, men med goda relationer och gemensamma mål är det dit vi når och på det sättet kan vi bli mycket starkare. Detta är något som de senaste månaderna varit särskilt påtagligt i Sundsvall skulle jag säga. Förståelse för varandra är avgörande!

Jag tycker att det fina med Mittuniversitetet bland annat är att vi använder just internationalisering och högsta kvalitet i den forskning vi gör som viktiga verktyg också för vår samverkan och utbildning vi vill utföra. Det globala universitetet med regionalt engagemang behöver både (i dag) icke-tillämpbar grundforskning av hög kvalitet och företagsnära forskning med sampublicering som ett av resultaten. Vi kan inte göra allt, men det vi gör ska konkurrera med de allra bästa!