Hallå där, Axel Eriksson – ny doktorand på ETOUR!

Hej Axel, vem är du?

Jag är född och uppvuxen i Karlshamn, Blekinge, där jag bodde fram till vuxen ålder. Jag flyttade sedan utomlands och jobbade som reseledare på Azorerna och Madeira och landade så småningom i Lissabon där jag också trodde att jag skulle leva mitt framtida liv. Jag påbörjade sedan mina studier på universitetet för att lära mig mer om turism. Sedan fick jag ett tips om masterprogrammet i Köpenhamn, som jag hoppade på.

Mina fortsatta studier gav mig en ”akademisk käftsmäll” – jag läste en väldigt intressant bok om utveckling som visade på hur vi alla har olika synsätt och vilja att utvecklas, och det fascinerade mig så otroligt mycket! Det fick mig att inse att det inte bara finns ett sätt att se på världen, vilket turismvetenskapen tydligt visar.

Vad gör en doktorand?

En doktorand, för mig just nu, är en forskare som har en annan forskare som vägledare. Doktoranden får därmed en hand att hålla i för att kunna ta sig genom den snitslade banan som finns, lite som ett körkort. Det är även en del av det oändliga lärandet. Det stannar ju inte av efteråt, utan fortsätter efter doktorandstudierna.

Vilka ämnen intresserar dig?

Det som intresserar mig mest är utvecklingsfrågor: Vad betyder utveckling för olika personer? Vem är utveckling till för? Hur kan vi bidra till en mer inkluderande utveckling? Rent krass tror jag att utvecklingsfrågor inte är alltför välbelysta i världen. Det finns med andra ord aspekter utöver tillväxt att undersöka.

Jag är också intresserad av turismmigration – mötet mellan turism och migration. Bland annat svenskar som flyttar till andra länder för att skapa sig ett bättre liv. Vad är deras mål och drivkrafter?

Vad tycker du om året som gått?

Det har varit ett extremt händelserikt år för mig personligen, även utöver pandemin som påverkat hela världen.

I början av året befann jag mig dessutom i Macau när Coronapandemin bröt ut där. Sedan åkte jag vidare till Hongkong och därefter Burma, inte helt utan problem då reserestriktionerna begränsade möjligheterna att ta sig in och ut genom olika länder i Asien.

Min tanke var därefter att fortsätta jobba som guide för ett svenskt företag. Första resan gick till Brasilien och under resans gång kom Corona till Sverige, vilket gjorde att det var svårt att ta sig tillbaka. Hemresan gick via Amsterdams flygplats som var nästintill folktom.

När jag kom hem till Sverige igen började jag söka olika doktorandtjänster, varav en på ETOUR. Sedan kom jag på intervju och därefter gick allt väldigt snabbt. Coronapandemin har på sätt och vis bidragit till att jag hamnat här i Östersund.

Hur ser du på framtiden?

Den senaste tiden har jag haft en del farhågor. Jag hoppas, för mångas skull, att Coronapandemin håller på att gå över. Jag hoppas också att evenemangsturismen ska komma igång igen så att jag kan påbörja mina fältstudier, vilket jag ser fram emot.

En positiv effekt av pandemin är att den har tydliggjort hur rörelsefriheten i västvärlden, som vi har åtnjutit, inte är en självklarhet för alla människor. Förväntningar på att vi ska kunna resa överallt kraschar. Det scenario som utspelar sig i nutid har man faktiskt redan kunnat läsa om i turismlitteraturen. Det här kommer att bli en fortsatt intressant fråga.

Även om det finns ett stort behov av att minska turismnäringens klimatavtryck kommer vi förmodligen att vilja fortsätta resa i framtiden. Genom de möjligheter som det digitala samhället medför, så tror jag att vi kommer att resa med längre tidsramar. Istället för korta weekendresor kommer vi att bosätta oss under längre perioder på olika platser, eftersom vi kan ta med oss arbetet på ett annat sätt än tidigare. Jag vet om personer som valt att hyra ut sin bostad och tillbringat sin föräldraledighet på Gran Canaria. Detta möjliggör upplevelser av nya kulturer, samtidigt som man lär känna platserna på ett annat sätt. Jag tror att det kommer att bli det nya sättet att resa för fler framöver.