När sociala medier blir en del av krigföringen
Forskare vid Risk- och krisforskningscentret RCR på Mittuniversitetet undersöker risk- och kriskommunikation till allmänheten före och under krig. Forskningen avslöjar ett medielandskap där inte bara myndigheter utan även civilsamhället och medborgare är viktiga aktörer.
– Genom kriget i Ukraina ser vi tydligt hur sociala medieplattformar används för många syften: för strategisk information om krigets gång, för att mobilisera motstånd, för att rapportera och varna för flyganfall, för att söka efter anhöriga, för att rapportera och dokumentera övergrepp och krigsförbrytelser, och för att identifiera och informera om falska nyheter och desinformation, säger Minna Lundgren, Fil.dr i sociologi vid Mittuniversitetet.
Resultaten i studierna visar att det har skett en tydlig förskjutning från tidigare masskommunikation, där befolkningen i första hand var mottagaren och informationen till stor del kontrollerades av militären och myndigheter. Nu har vi snarare en situation där befolkning, civilsamhälle och myndigheter alla är aktörer som skapar, delar och sprider information vidare.
– Men i krig är den stora skillnaden att det också finns en antagonistisk aktör som påverkar både fysiska och digitala kommunikationsmiljöer. Förutom hotet och förstörelsen av kritisk kommunikationsinfrastruktur präglas informationslandskapet av stora mängder desinformation och den digitala miljön är ett utvidgat slagfält, säger Maja Klinga, doktorand sociologi vid Mittuniversitetet.
Rysslands annektering av Krim och kriget i Donbass sedan 2014, samt den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022, har förändrat säkerhetsläget i Europa. Detta har även satt sin prägel på den senaste forskningslitteraturen, där den ukrainska erfarenheten till stor del präglar forskningen om krigsrelaterad kommunikation. I den litteraturöversikt över aktuell forskning som man har undersökt finner man även luckor – och områden där det behövs mer forskning.
– Det finns luckor när det gäller kunskap om kommunikation med specifika grupper som kanske inte nås via digitala kanaler, såsom äldre och personer med funktionsnedsättning, säger Minna Lundgren.
Rysslands anfallskrig i Ukraina har också påverkat den förebyggande riskkommunikationen till befolkningen i Sveriges grannländer. Medan de baltiska länderna informerar sina respektive medborgare om krigssituationer, de specifika förhållanden som råder under krig och hur befolkningen kan förbereda sig för krig, är den finska informationen om krisberedskap mer generell. Det finns också betydande skillnader mellan länderna när det gäller att göra informationen tillgänglig och anpassningsbar för personer med olika funktionsnedsättningar, för barn och på olika språk.
– Vi tror att det finns erfarenheter från Ukraina som kan vara användbara för svenska myndigheter, till exempel kring situationer som kännetecknas av störningar i viktig infrastruktur och där det är viktigt att nå olika grupper av befolkningen med information. Det behövs mer forskning kring hur lokalbefolkning och civilsamhälle kan spela en viktig roll som spridare av kunskap och sådan forskning skulle med fördel kunna bedrivas i samarbete med ukrainska universitet och forskningsinstitut, säger Minna Lundgren.
Klicka här för att ladda ner rapporten.
Kontaktperson:
Minna Lundgren, Fil.dr i sociologi vid Mittuniversitetet, minna.lundgren@miun.se
Övriga författare:
Maja Klinga, doktorand i sociologi vid Mittuniversitetet
Olga Filippova, docent i sociologi vid universitetet i Kharkiv