Min känslomässiga koppling till ukrainare är starkare än någonsin
Olga Milinchuk, lärare och forskare inom turism, kom till Östersund och ETOUR för nästan ett år sedan. Hon är en av de ukrainska forskare som fått hjälp från Mittuniversitetet att komma och arbeta här.
Om du ser tillbaka, hur skulle du beskriva det här året?
— Året och det ryska kriget mot Ukraina, för mig, blev året av djup empati och kärlek till mitt land. Min känslomässiga koppling till ukrainare är starkare än någonsin. Ukraina blev en stor familj: deras hjältemod gör mig stolt över dem, deras lidanden smärtar inom mig, civilbefolkningens och soldaternas underverk skapar hopp för dem. Det leder till känslomässiga svängningar, man känner total hopplöshet till stark tro på att mänskligheten kommer att vinna och förhoppningsvis vinna internationell rätt.
— Det är ett år av önskan att hjälpa Ukraina med allra minst finansiella donationer. Du vet att det är lätt att hjälpa andra, men det är inte lätt att få hjälp från andra. Och dessa två nya upplevelser skapade en enorm känsla av tacksamhet. Tack till den ukrainska armén som modigt försvarar landet, till alla människor som fortsätter att leva och arbeta under extremt svåra omständigheter.
— Jag fascinerades av Sverige och svenskar före kriget och denna känsla har blivit ännu större nu. Tack också till USA, Storbritannien, Polen, Estland, Bulgarien, Litauen, Rumänien, Finland, Nederländerna, Kanada och många andra länder som kontinuerligt stöder Ukraina. Tacksamhet till människor omkring mig, till mina kollegor, nya vänner som stöttar mig på ett fantastiskt och intelligent sätt. Jag litar på det svenska samhället och känner mig trygg här.
Du arbetar på ETOUR och för närvarande i två forskningsprojekt, vad handlar de om?
— Från och med början av 2023 arbetar jag med två projekt och båda handlar om att utforska vägledning mot hållbarhet.
— Den första finansieras av Mistra Sport and Outdoors och leds av professor Peter Fredman. Projektet handlar om naturguider som aktörer för miljömässig hållbarhet i den svenska naturen. Frågan är: är de medvetna om sin roll och sitt ansvar? Och om så är fallet, hur ser de på denna roll och ansvar och hur arbetar de med den, vilka erfarenheter och praxis har de? Och om inte, varför finns det inte ett större fokus på deras roll och ansvar och finns det möjligheter att stärka sina guideaktiviteter för att inkludera mer hållbart natur- och friluftsliv? Jag är mycket tacksam till mina kollegor från EJT för den unika turismforskningsmiljön, möjligheten att diskutera och förverkliga projektet.
— Ett annat projekt finansieras av KK Foundation och syftar till att identifiera, experimentellt testa och stimulera antagandet av hållbarhetsorienterade vägledande metoder på kulturarvsplatser. Projektet kommer att vara empiriskt förankrat i Järvsö kommun. Jag är säker på att det är ett välkänt turistmål för många svenskar. Järvsö har blivit Sveriges första certifierade hållbara destination. Jag arbetar i samarbete med Järvsö AB DMO och Dr. Lusine Margaryan från forskningscentret ETOUR. Det är bara början och det känns spännande hur det kommer att gå.
Hur mår du nu och hur är livet?
Jag har ett organiserat normalt liv för en kvinna med ett 10-årigt barn. Jag säger ”10 år” och förstår att vi båda firade födelsedagar här och har ”plus ett svenskt år” i våra liv.
Om ett år, var är du då?
Ett av mina projekt är planerat i två år. Innovativiteten i projektet ligger i att experimentellt testa effektiviteten hos olika budskap och sätt att kommunicera under ledningsprocessen genom att använda sig av ett samhällsvetenskapligt labb (RCR Simulation Lab) vid Mittuniversitetet. Så jag ser mig själv här på Mittuniversitetet, Campus Östersund, med dig nära fikaön, och talar om resultaten av de experimentellt testade guidningsmetoderna. Och ja, jag hoppas att det blir fred och utveckling i mitt hemland.
Du åkte tillbaka till Ukraina för julhelgen, hur var det?
Jag har min mamma, min bror och hans familj, många vänner, kollegor kvar i min hemstad Zhytomyr. Det gör nästan mer psykologiskt ont att vara här, där jag ständigt följer nyheterna än att vara där, där livet har anpassat sig. Nu, om det kommer en missilattack, går alla lugnt ner till skyddsrummet och går sen upp igen lite senare. Det blir ett ”normalt liv” och människor har anpassat sig och kan skämta om detta. Men för ett barn är det bättre att inte vara där. Jag förstår att det är rätt val att vara i Sverige just nu.