Lena lämnar Mittuniversitetet efter 30 år

Lena är på ett strålande humör när vi träffar henne. På frågan hur det känns att bli pensionär utbrister hon:

– Fantastiskt bra! Jag har sett fram emot det här i flera år. Men jag har definitivt trivts på jobbet, annars hade jag ju inte stannat så länge.

Formellt går hon i pension den 1 februari 2022 men eftersom hon har sparad semester att ta ut jobbar hon sin sista arbetsdag den 16 december.

Mycket har hänt

Det har gått drygt 30 år sedan hon började på dåvarande Högskolan Sundsvall Härnösand, den 1 augusti 1991. Då hade hon jobbat på Länsskolnämnden som skulle läggas ner, och samtidigt bröt sig den första institutionen – kultur och humaniora – loss från lärarutbildningen i Härnösand.

– Prefekten behövde en institutionssekreterare så han ringde mig. Jag gick direkt från det ena jobbet till det andra.

Institutionen hade inga lokaler i början men den växte så det knakade. Lena hade sitt kontor i personalrummet där lärarna hade postfack och åt lunch. Prefekten satt i en skrubb bredvid. Så småningom fick de egna korridorer och pengarna rasade in.

– Förvaltningschefen kunde ringa till prefekten och fråga ”Kan ni ta 200 000 kr till?”. ”Jaa då!” svarade prefekten. Vi hade stora drömmar om alla kurser vi skulle kunna ge – swahili, alla moderna språk och latin... Vi gav kurser i ryska ett tag. Det fanns inga begränsningar.

Lena var ensam administratör och gjorde allt som kan tänkas på en institution. I början hade hon ingen dator, bara en fast telefon som inte gick att koda så den ringde hela tiden, och en elektrisk skrivmaskin.

Efter ett tag tänkte Lena ”Ska man inte registrera studenterna på nåt sätt? Det gjorde ju jag när jag pluggade.”. Hon fick tips om att prata med någon som hette Erna (Österlund reds. anm.) och som sa ”Jo, det ska man göra. I Ladok”.

– Jag hade ju ingen dator men till slut hittade jag en i biblioteket som jag fick låna, så jag satt där och registrerade studenter. Tänk vilken skillnad mot hur det är idag!

Åren gick och Högskolan Sundsvall Härnösand gick ihop med Östersund. Omorganisationerna avlöste varandra. Lena jobbade på sektorn KOM och sedan huvudområdet HUV, föregångaren till dagens fakultet.

Jag har varit på många olika ställen och sett olika perspektiv på saker och ting.

Efter några år blev hon lockad till en institution igen då prefekten Yasmine Lindström bad henne bli grundutbildningssamordnare på HUM.

– Det var jätteroligt! Jag kände att jag behövdes och gjorde nytta. Och jag såg resultat. Det var min roligaste roll under alla år.

Lena blev också proprefekt på HUM, ända fram till omorganisationen 2014 då alla administratörer lyftes bort från institutionerna.

– Jag saknar närheten till lärarna och snacket i korridoren – att vara delaktig. Nu känns det som man kommer in lite mer utifrån.

De senaste åren har Lena jobbat som planeringshandläggare för grundutbildning på HUV-fakulteten, med intäktsprognoser, uppföljning och mycket annat.

– Jag har alltid varit intresserad av utbildningsfrågor och alltid jobbat med utbildning på ett eller annat sätt. Jag har fått vara delaktig i något viktigt, det är det inte alla som får vara.

Trivts på jobbet

Runt 1980 pluggade Lena i Uppsala. Hon hade svenska som huvudämne men läste även historia, litteraturvetenskap och etnologi. Efter utbildningen jobbade hon som gymnasielärare i några år innan hon hamnade på Länsskolnämnden med planering av gymnasieskolan. Vi frågar om hon aldrig funderat på att lämna Mittuniversitetet.

– När Distansutbildningsmyndigheten, som fanns en kort period, bildades var jag lite sugen på att börja där men jag gjorde aldrig det. Jag var nog för feg – man vet vad man har men inte vad man får.

Hon har stannat för att det är mycket frihet under ansvar.

– Jag har alltid haft bra kontakt med cheferna, de har haft tilltro och uppskattat det jag har gjort. Jag har bra arbetskompisar och en bra arbetsmiljö. Jag har trivts!

Lena har gott om anekdoter i bakfickan men hon är noga med att inte lämna ut någon. Det som är personbundet håller hon för sig själv.

– En rolig grej var när vi blev universitet och Tomas Östros (dåvarande utbildningsministern reds. anm.) kom till Sundsvall för att lämna beskedet. Det var stort pådrag i Fälldinsalen och de skulle visa hur förträffligt det funkade med videokommunikationen till Östersund. De kopplade upp sig mot Östersund och inget hände, de försökte igen men det hände fortfarande ingenting. Östros småskrattade och rektor Gunnar Svedberg såg allt mer sammanbiten ut medan prorektor Pia Sandvik började skruva på sig. De fick aldrig någon kontakt, och sen visade det sig att de i Östersund hade gått till fel rum, skrattar Lena.

Glädjen över att äntligen få universitetsstatus, och den pampiga invigningen av Mittuniversitetet, är den roligaste händelsen under Lenas år på lärosätet. Den sorgligaste är när man lade ner Campus Härnösand.

– Det är smolk i bägaren att man gjorde så, det förlåter jag dem inte för. Det är inget fel på Campus Sundsvall men resorna är jobbiga, det blir väldigt långa arbetsdagar. Vi fick ju erbjudande om att följa med eller sluta, men som 55+ är man inte så attraktiv på arbetsmarknaden. Det var att välja mellan pest och kolera.

Många intressen

Nu närmar sig slutet på Lenas arbetsliv och hon har längtat efter den dagen.

– Det är så skönt att känna att det är dags nu – dags att låta yngre ta över. Det vore hemskt att känna att man är tvingad att gå i pension, men jag känner att jag är klar nu. Men jag kommer att sakna arbetskompisarna.

Vad ska hon då göra som pensionär?

– Jag ska leva livet! skrattar Lena. Första tiden ska jag bara vara – ta av mig klockan och bara vara. Det viktigaste är att man får rå sin egen tid. Bestämma själv vad man vill göra – och när och hur.

Lena har massor av fritidsintressen så det finns ingen risk för brist på sysselsättning. Hon går gärna i skogen, på hösten plockar hon bär och svamp. Hon planerar att ta upp sitt gamla intresse för släktforskning och till våren skaffar hon en hundvalp– en dvärgschnauzer precis som hon har haft tidigare.

– Jag gillar allt med den rasen. Jag gillar att jobba med lydnad och kommer att gå kurser med hunden.

Lena är väldigt sportintresserad och ser fram emot att sitta uppe på nätterna och titta på NHL-hockey. I februari kommer hon att kunna titta på allt hon vill från OS i Peking.

Jag ser inga som helst problem med att fylla tiden. Icke!

Hon är ensamstående men har en nära relation till sin brors barn och barnbarn, som hon gärna vill träffa mer som pensionär. En ledig dag går hon gärna och tittar på barnens matcher i fotboll, handboll och innebandy.

– De är 4–13 år så det är underbart att se dem – alla på bollen samtidigt.

Lena läser mycket skönlitteratur och har alltid en bok på gång. Hon är periodare när det gäller genre – ibland läser hon historiska romaner, ibland deckare eller nutidsromaner. Ibland slår hon vad med någon om att läsa en viss bok.

– Jag har ett projekt kvar – att läsa alla band av ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust.

När Lena pluggade i Uppsala slog hon vad med en kursare om att de skulle läsa böckerna under sommaren. Kompisen läste dem men det gick inte lika bra för Lena.

– Jag lånade den första men öppnade den nog aldrig. Det var 1980 eller 1981. Nu tror jag faktiskt att jag SKA plöja igenom dem, avslutar Lena med ett skratt.