Historiker, målare och ny kanslichef – möt Sara Grut
När HUV-nytt träffar Sara Grut har hon varit chef på HUV-kansliet i knappt tre månader. ”Än så länge försöker jag bara förstå verksamheten och sätta mig in i vad som händer. Och det går framåt.” säger hon med ett leende.
När Sara såg annonsen om tjänsten som kanslichef lockades hon av möjligheten att få kontakt med många olika människor och att få ett helhetsperspektiv på verksamheten.
– Jag gillar det här med organisation – att förstå hur saker hänger ihop, och se hur det vi gör här påverkar det som händer där. Jag tänkte: det här är en utmaning, men också något som skulle kunna passa mig.
Hittills har jobbet varit ungefär som hon föreställt sig – men en sak har överraskat.
– Jag har blivit så otroligt väl mottagen! Det är faktiskt väldigt imponerande. Bemötandet får 10 av 10!
Hur rollen kommer att utvecklas är ännu för tidigt att säga, men en sak vet hon:
– Som kanslichef är man lite mitt emellan linjen och det kollegiala, och man måste förhålla sig till båda världarna på ett bra sätt. Jag vill bidra till att skapa så bra samverkan som möjligt – få delarna att spela ihop.
Mellan kulturarv och internationella utbyten
Sara är född och uppvuxen i Östersund, men bodde många år i Uppsala där hon studerade och 2007 försvarade sin doktorsavhandling i historia. Den fokuserade på institutioner för personer med intellektuell funktionsnedsättning och särskilt den förändringsprocess under 1950-talet då anstalten började ifrågasättas som den perfekta platsen för vård. Än i dag uppmärksammas hennes arbete, bland annat i Sveriges Radios dokumentär om Vipeholmsanstalten där Sara medverkade.
Hon har också studerat utomlands, i Frankrike och Nederländerna, och arbetade både under och efter doktorandtiden med internationella utbytesprogram och gästforskare. Det ledde så småningom till en tjänst vid Mittuniversitetets International Relations Office (IRO) där Sara arbetade från 2017 till 2018.
Kreativ, energisk och familjekär,
så beskriver Sara sig själv
Tidigare har Sara även jobbat med kulturarvsfrågor och senast som arkivarie på Riksarkivet. Där hade hon ansvar för läsesalen, höll kurser och föreläsningar, och arbetade med handläggning och sekretessbedömningar.
– Det kunde vara riktigt detektivarbete ibland – arkiven sträcker sig ända tillbaka till medeltiden!
Skillnaden mellan tidigare arbetsplatser och den nuvarande är tydlig.
– Kulturvärlden är verkligen något helt annat än universitetsvärlden – på gott och ont. Där försökte jag ofta skapa ordning och reda, här kanske jag istället kan bidra med lite mer fritänkande.
Rötter, renovering och forskning i långsamt tempo
Under tiden i Uppsala träffade Sara sin man – även han med rötter i Östersund. När de blev ett par kändes det självklart att flytta tillbaka till Jämtland.
– Vi ville närmare fjällen, naturen och släkten.
Idag bor de med sina två barn i ett gammalt hus utanför Östersund – en jämtländsk parstuga från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal.
– Vi vet att huset fanns där 1810, men exakt hur gammalt det är vet vi inte. På 70-talet hade huset stått öde i decennier och förfallit, men någon räddade det. När vi flyttade in var det ganska modernt.
Trots det är något renoveringsprojekt alltid på gång. Han snickrar, hon målar – både inne och ute. I släkten finns också en gård i Gåxsjö och ett äldre hus utanför Åre som behöver tas omhand.
– Överallt måste man fram med olika färgburkar och måla. Jag brukar säga att jag är familjens målare, säger Sara och skrattar.
Annars är familjen ofta ute i naturen, och tiden med barnen är det hon värdesätter allra mest.
– Jag tycker väldigt mycket om att vara hemma. På sommaren fixar jag i trädgården, och på vintern har jag alltid något litet historiskt forskningsprojekt vid sidan om. Det går väldigt långsamt – vissa saker har jag hållit på med i tio år, och jag har många idéer som väntar.
“Man behöver inte fiktion när man har franskt femtonhundratal”
När vi börjar prata historia glimmar det till i Saras ögon – här finns det största intresset.
– Det är snarare vissa teman än tidsperioder som intresserar mig, men jag tycker franskt 1500- och 1600-tal är otroligt spännande. Religionskrigen, allt som hände – man behöver inte fiktion när man har franskt femtonhundratal, det är så häftigt!
Hon har också ett stort intresse för Jämtlands historia.
– Både medeltiden och 1600-/1700-tal fascinerar mig. Det är samma plats, men världsbilden var helt annorlunda. Jag tycker det är fascinerande att försöka sätta sig in i hur människor faktiskt tänkte, kände och resonerade då.
Mot sommar och framtid
När vi rundar av frågar vi vad hon ser fram emot just nu. Sara berättar om familjens sommarplaner: en tågresa till Italien tillsammans med grannarna. Men även jobbet nämns:
– Jag ser verkligen fram emot att bli bättre på det jag gör, att få mer kunskap. Det är en stor omställning att gå från att vara den som får frågor till att själv behöva fråga om allt. Det är inget fel i det, men det ska bli så skönt när jag känner att jag har kommit vidare!