Krönika ‑ Att leva och springa i nuet

Jag är på semester med min man och dotter i Spanien. Vi hälsar på hos mina föräldrar som är pensionärer och hyr ett hus i Almunécar, en liten kuststad 10 mil öster om Malaga. Planen är att ta det lugnt under ledigheten och ladda batterierna efter några intensiva veckor. Jag har arbetat med att avsluta ett forskningsprojekt, vilket krävt en hel del extra jobb. Hand in Hand (HiH) projektet är ett europeiskt projekt som genomförts i fyra länder (Kroatien, Danmark, Slovenien och Sverige). Forskningen handlar om hur man kan utveckla mer inkluderande lärmiljöer. Program med övningar har skapats för elever, lärare och rektorer i syfte att utveckla socialt, emotionellt och interkulturellt lärande. Resultaten från Sverige efter programmen visar att lärarna rapporterar ökad självmedvetenhet. Vidare menar lärarna att de fått verktyg att hantera stress i klassrumssituationer. Nu när projektet är över ser jag fram emot att ta en paus från jobb, samtidigt upplever jag redan att jag saknar delar av arbetet.

Forskningen handlar om hur man kan utveckla mer inkluderande lärmiljöer.

Förutom att vila och umgås med familjen ser jag fram emot att få tid att löpträna. På flyget visualiserar jag långpass i nya miljöer. Jag tänker på tröskelpass som genomförs mentalt utvilad utan snö och halka i dagsljus med solen som värmer på ryggen. Kanske till och med testa dubbla trösklar någon dag när jag har tid för återhämtning. Tröskellöpning handlar om att springa i en fart som är den högsta möjliga där kroppen hela tiden klarar av att transportera bort eller förbränna de ”trötthetsämnen” som bildas när man springer. Att hitta och orka vara i känslan där man befinner sig mitt emellan bekväm och obekväm trötthet. Ett lugnt distanspass i gryningen innan staden har vaknat skulle också vara härligt. Klara, min dotter sitter och skriver en lång shoppinglista. Förutom anteckningsblock och penna har hon packat ner en baddräkt i sitt handbagage. Min man är mest intresserad av plantering och vill besöka olika trädgårdar.

Väl på plats i Almunécar kommer jag på mig själv med att gå minst två meter före min man när vi promenerar, medan Klara varierar farten beroende på vad hon ser i skyltfönstren. Vardagsstressen verkar ha bitit sig fast. En bil stannar plötsligt mitt i vägen bredvid oss, föraren vevar ner fönsterrutan för att prata med en bekant som passerar på trottoaren. Bilisterna bakom väntar tålmodigt och länge tills samtalet avslutas. Min puls ökar enbart av att observera mötet och bilkön.

Senare samma dag går jag på ett yogapass på ett gym. Instruktören assisterar och ger oss deltagare olika råd. Hon justerar mig när jag står i en balansposition med ett ben i luften genom att sänka benet och samtidigt säga: ”Don´t make your life harder than you have to”. Justeringen och kommentaren förvirrar min kropp och mitt sinne. Jag är van att hela tiden sträva lite högre eller försöka nå lite längre oavsett vad det gäller. Instruktörens intention med yogapasset verkar vara att öva på att acceptera tillvaron som den är och vara tacksam.

Det kommunala badhuset ligger nära, Klara studsar fram på väg dit medan hon nynnar en egen melodi och att ”bada är bäst”. Vi blir tilldelade en bana och erbjuds även att låna badmössor. Ena långsidan av badhuset utgörs av stora fönster med utsikt över kirimoja- och apelsinträd. Jag tycker att min man kan passa på att titta ut medan han simmar så att simhallsbesöket även räknas som en visit i en trädgård med exotiska frukter. Klara sätter igång att simma, hon använder en blandning av alla kända och okända simsätt för att ta sig fram. Jag överdriver mitt bröstsim för att visa att det går att hålla sig till ett simsätt, men det intresserar henne inte. När vi simmat färdigt och ska gå upp får Klara beröm av de spanska simmarna på banan bredvid: ”You very strong and cute”, säger en av dem medan den andre gör high five med henne. Jag förundras över att de lagt märke till Klaras simning och sättet att spontant ge positiv feedback utan att kommentera något som borde förändras eller göras bättre. Klara ler en sexårings leende där båda framtänderna saknas och säger: ”Grazias.”

Efter middagen på terrassen med nyfångad tonfisk ber min pappa, 70 år att få testa någon av övningarna från HiH forskningsprojekt. Jag som bestämt att släppa taget om jobb dessa dagar blir så glad över hans nyfikenhet och entusiasm att jag genast föreslår en övning. Kvällen är ljummen trots att solen har gått ner. Ovanför oss gnistrar stjärnor på en i övrigt mörkblå himmel. Vi genomför en övning i självkännedom som heter ”Andning och rörelse”. Fokus ligger på att uppmärksamma, förlänga och fördjupa andningen i kombination med förkoreograferade, långsamma rörelser.

Dagen därpå vaknar jag med ett lugn i kroppen och en insikt om att man aldrig blir klar med att öva på medvetenhet kring sig själv och tillvaron. Jag har planerat ett distanspass löpning innan frukost. Tanken är att ge mig iväg innan solen går upp för att springa medan det är svalt och få se soluppgången vid havet. Jag lämnar mobil och löparklocka hemma.  Inspirerad av gårdagens övning på terrassen och de människor jag mött i Almunécar vill jag ta tillvara på stunden. Mörkret är kompakt och morgonen kyligare än väntat. Det är vindstilla och varje litet ljud ekar högt i mina öron. Tankar på att springa vilse och bli överfallen upptar mig helt, trots att jag sällan är rädd och jag gillar att vara ensam. Jag funderar över hur jag ska kunna avgöra distans och fart för min löpning utan klockan. Min kropp är stel av kyla och nervositet. Pulsen ökar utan att jag börjat springa och jag känner mig naken trots att jag är fullt påklädd. Jag reflekterar över hur mobilen och klockan utgör en slags falsk trygghet som både skyddar, tydliggör och avskärmar mig från verkligheten.

Jag reflekterar över hur mobilen och klockan utgör en slags falsk trygghet som både skyddar, tydliggör och avskärmar mig från verkligheten.

Genom att rikta uppmärksamheten mot omgivningen och sätta kroppen i rörelse, lyckas jag byta mentalt fokus och lugna ner kroppens signalsystem. De trånga gränderna med sten och marmor i olika mönster fascinerar. Underlaget utgörs av olika nivåer som kan liknas vid trappsteg. Uppvärmningen påminner om den på en trappmaskin där sätet kopplas på omedelbart. Jag håller en lugn och balanserad fart genom snirklande gator och över stora torg. Snart hör jag ljudet av vågor och hav, en frisk bris kommer mot mig när stranden breder ut sig. Vinden från havet fångar mitt hår och jag ökar på stegfrekvens och tempo i takt med de enorma vågorna som rullar in. Det knastrar under fötterna och jag tittar ner mot en bädd av snäckor i olika former och färger. Solen börjar gå upp och himlen får ett orange, rosa ljus över sig.  Några färgglada papegojor i palmen jag passerar tycks härma ljudet av mina steg.

Efter löpningen sitter Klara i mitt knä på terrassen och sorterar snäckor som jag hittat. Vi äter kirimoja till frukost. Frukten har ett märkligt grönt buckligt skal, nästan som skinnet på en dinosaurie menar Klara.  Vi delar frukten mitt itu och äter den med sked, inuti är den söt och mjuk som sorbet.  Den smakar som jordgubbar och grädde.  Klaras hår har en doft av hav och hennes ljusa lockar kittlar mot min kind. Snäckorna på bordet påminner mig om ett knastrande ljud från lätta fötter som springer en tidig morgon i soluppgången. Jag upplever närvaro i stunden och förnimmer samtidigt känslan av runners high från löpning längs stranden tidigt i morse. Snäckorna bildar ett mönster av en hand och för tankarna till HiH projektet. Jag tar ett djupt andetag, blundar och lovar mig själv att fortsätta använda mig av lärdomar från forskningen i arbetet, löpning och i livet i stort.

/Greta Wiklund Lind

Läs mer om forskningsprojektet Hand in hand