Vad är kritiska kulturarvsstudier?

Sådan kritisk forskning hade länge bedrivits av forskare inom olika discipliner, exempelvis historikern och geografen David Lowenthal, vars bok The Past Is Foreign Country (1985) blev mycket inflytelserik. Vid 2010-talets början var tiden mogen för en internationell vetenskaplig samlingspunkt.

Ett viktigt steg för att etablera en mötesplats och arena för forskare med denna inriktning från olika delar av världen var bildandet av organisationen Association of Critical Heritage Studies (ACHS). Det skedde vid en kulturarvskonferens i Göteborg 2012 (Smith 2012). I samband med detta formulerade några av initiativtagarna ett manifest där de beskrev fältet och de forskningsbehov som de identifierade. Bland annat efterlyste de en högre grad av tvärvetenskaplighet, dels genom ett ökat teoretiskt och metodologiskt inflöde till kulturarvsforskningen från andra discipliner, dels genom konkret samarbete mellan forskare både från olika delar av världen och från olika forskningsområden. Vidare efterlystes forskningsstudier där marginaliserade gruppers berättelser och historia belystes. I manifestet formulerades även en ambition att göra forskningsfältet internationellt och stimulera till forskning om kulturarvspraktiker och traditioner som inte härrörde från västerländskt präglade samhällen (ACHS, Manifesto 2012; Smith 2012).  

Hur skiljer sig då kritiska kulturarvsstudier från annan forskning om kulturarv? Kritisk kulturarvsforskning är ett heterogent och dynamiskt forskningsfält vilket innebär att det finns många svar på denna fråga. Fältets bredd ska belysas nedan genom presentationer av två internationellt erkända forskare inom fältet som utformat ganska olika ansatser i sin kulturarvsforskning vid 2010-talets början och som fortfarande, tio år senare, spelar en viktig roll inom fältet.

En diskursteoretisk ansats

En av initiativtagarna till organisationen ACHS var Laurajane Smith från Australien. I hennes bok Uses of Heritage (2006) formulerade hon en kritisk utgångspunkt som senare kommit att bli inflytelserik inom fältet kritiska kulturarvsstudier. Hon slog fast att: “There is, really, no such thing as heritage” (Smith 2006, s 25). Smiths kritik utgick från en diskursanalys där det rådande kulturarvsbegreppet och de sammanhängande praktikerna betraktas som en hegemonisk diskurs som vidareförmedlar en uppsättning värden baserade på ett västerländskt tänkande. Dessa praktiker, liksom tolkningarna av de föremål och platser som de integrerat, konstitueras av den diskurs som samtidigt både produceras och reproduceras av kulturarvspraktikerna.  

Samtidigt som Smith slog fast att kulturarv inte existerar utanför den diskurs som iscensätter olika sätt att använda och relatera till kulturarv menade hon att det kritiska perspektivet också rymmer en konstruktiv sida. Hon ställde frågan hur forskningen kan bidra till att skapa en fördjupad förståelse av kulturarvsbegreppet som både kan inkludera alternativa kulturarvsdiskurser och bidra med ett analytiskt ramverk för sådana djupgående analyser av kulturarvsbruk som inte stannar vid kritiken av den hegemoniska kulturarvsdiskursen (Smith 2006).  

Smith konstaterade att en sådan förståelse av kulturarv måste förflytta den analytiska blicken från själva föremålen och platserna till det som människor gör med dessa föremål och platser. Kulturarv bör ses som ett verb istället för ett substantiv och betraktas som en kulturell och social process. Detta innebär att kritisk forskning om kulturarv kan fördjupa förståelsen av själva bruket av kulturarv och hur det påverkar samhället i stort liksom av de människor som är delaktiga i olika former av kulturarvsbruk. Smith pekade på några viktiga aspekter av kulturarvsbruk som kan bidra till att skapa en fördjupad förståelse av kulturarvsprocesser. Hon diskuterade ett antal begrepp som samtidigt är teoretiska knutpunkter där kulturarvsforskningen kan hämta inspiration för att sedan utforska olika former av kulturarvsbruk. Dessa begrepp är bland annat identitet, plats, minne, immaterialitet –materialitet, performativitet, makt och dissonans (Smith 2006).

En nymaterialistisk ansats

En annan central forskare inom fältet är Rodney Harrison från Storbritannien. I boken Heritage: Critical Approaches (2013) presenterar Harrison ett nytt teoretiskt ramverk för kritiska studier av kulturarv. Det är byggt kring tre centrala begrepp – materialitet, sammankoppling/-flätning (connectivity) och dialog. Med hjälp av dessa begrepp går det, enligt Harrison, att fördjupa förståelsen av kulturarvspraktiker i vår samtid (Harrison 2013). Han skriver att:

If these three linked themes of materiality, connectivity and dialogue are simultaneously tools for studying heritage and ways of making connections between heritage and other urgent contemporary social, political, economic and environmental issues in the world, then a critical interdisciplinary heritage studies can and should have a role to play in democratising heritage and in making heritage work more positively and productively. (Harrison 2013, s. 229)

Harrisons sätt att problematisera och förstå kulturarv genomsyras därmed av en annan ontologi än Smiths synsätt. Han menar att kulturarv bör betraktas som framvuxet ur människans sammanlänkade relationer till ting, platser och praktiker. Både materialitet och sammankoppling handlar enligt Harrison om människans relation till sin omgivning. Materialitet syftar på samhällens och sociala relationers materiella dimension, det vill säga att människans handlingar i olika sammanhang och situationer har en omistlig materiell aspekt. Med sammankoppling avser Harrison ett betraktelsesätt där människans relationer till sin omgivning också inkluderar ömsesidigt kausala relationer till exempelvis ting, ickemänskliga levande varelser, organismer och platser.  Harrisons tolkning av kulturarv är influerad av nymaterialistiska teorier formulerade av bland andra Bruno Latour, Gilles Deleuze och Félix Guattari. En sådan utgångspunkt innebär att de föremål och platser som är i fokus för kulturarvsbruk också tilldelas agens, de betraktas som aktörer i de assemblage som kulturarvsbruket utgör. Där kan exempelvis djur, växter eller den omgivande miljön utgöra aktörer med förmåga att påverka sin omgivning (Harrison 2013).  

Till skillnad från Smith, som betonar kulturarvspraktikernas minneskaraktär, dvs att de primärt är riktade mot det förflutna, menar Harrison att kulturarv i stället handlar om samtiden och framtiden. Han skriver att kulturarvspraktiker bör ses som aktiva processer där föremål, platser och praktiker ingår i assemblage som sammanlänkas med en uppsättning värden och som riktas mot framtiden (Harrison 2013). Kulturarvspraktikernas framtidsdimension är därmed en viktig del av Harrisons ramverk.

Den kritiska dimensionen i Harrisons teoretiska verktygslåda tydliggörs genom att han kopplar samman begreppet assemblage med Foucaults begrepp dispositiv. Därigenom blir också kulturarv uttryck för en styrning, en form av maktutövning. Samtidigt rymmer Harrisons ansats även en konstruktiv dimension. Den finns i hans tredje centrala begrepp – dialog – som beskriver den modell som han föreslår att kulturarvsprocesser skulle kunna präglas av. Han efterlyser dialogbaserade och demokratiska beslutsprocesser kring kulturarv, där fler grupper i samhället kan delta i den kreativa aktivitet som han menar att kulturarvsarbete är. Dialogbegreppet används också av Harrison för att beskriva kulturarv. Det emanerar från den ontologiska utgångspunkt som han använder, där kulturarv betraktas som relationella (dialogiska) nätverk av interagerande aktörer (Harrison 2013). Dialogbegreppet beskriver följaktligen en demokratisk modell för kulturarvsprocesser samtidigt som det är en viktig del av Harrisons syn på kulturarv.

De båda forskarna, Smith och Harrison, har ovan fått utgöra exempel på olika sätt att bedriva kritiska kulturarvsforskning som formulerades vid tiden för fältets formering. De visar på den teoretiska bredd som fanns då och som fortsatt att utvecklas sedan dess. Tidskriften International Journal of Heritage Studies är en viktig arena för forskare inom fältet kritiska kulturarvsstudier, dessutom arrangerar ACHS internationella konferenser vartannat år. Den största utbildnings- och forskningsmiljön i Sverige är Centrum för kritiska kulturarvsstudier/Centre for critical heritage studies (CCHS) vid Göteborgs universitet. Detta forskningscentrum är ett samarbete med University College London.  

Det finns även nätverk och centrumbildningar vid olika lärosäten och det internationella samarbetet är omfattande. Det nätverk som etablerades 2020 vid Mittuniversitetet är således ett av många uttryck för att fältet fortsätter att vidgas och utvecklas.

Utdrag ur inledningskapitlet i antologin ”Kritiska studier av kulturarv och museala praktiker – en tvärvetenskaplig mötesplats” (2021) Karin Jarnkvist och Carola Nordbäck (red.)