Historikerna och arkiven: historievetenskap och arkivteori i Sverige 1880–2020

I projektet kommer man att på olika sätt problematisera relationen mellan historisk forskning och arkivvetenskap under ett drygt sekel. Mellan historikerna och arkivväsendet rådde länge en sorts symbios, men under senare decennier har det börjat uppstå ett avstånd mellan de båda sfärerna, som i sig själva också präglas av större spännvidd mellan olika inriktningar än tidigare. För arkivarier finns sedan gammalt en sorts tudelning mellan att ta om hand de dokument och handlingar som skapas här och nu för framtida bevarande, och att vårda redan historiska arkiv. Denna paradox mellan å ena sidan samtid och framtid och å andra sidan historia/kulturarv sätts alltmer på sin spets genom samhällets accelererande digitalisering och informationsflöde.

Förutom projektledaren Samuel Edquist (Mittuniversitetet) ingår Emma Pihl Skoog (Södertörns högskola) och Maria Cavallin-Aijmer (Göteborgs universitet). Alla tre har det gemensamt att de är historiker men samtidigt (nu eller tidigare) involverade inom ämnet arkivvetenskap.

Projektet bedrivs från 2021 till 2023/2024 vid deltagarnas respektive lärosäten. Problematiken angrips ur olika infallsvinklar. I en delstudie granskas hur man i historievetenskapen förhållit sig till arkiven (i den mån de omtalats på andra sätt än som rena samlingar av källmaterial). I vad mån och på vad sätt har historikerna diskuterat arkiven som samhällsinstitutioner, eller arkiv som ett särskilt teoretiskt eller akademiskt område? Detta speglas av en annan delstudie, där istället arkivvetenskapens sätt att hantera sina egna relationer till historievetenskapen sätts under luppen. På vilka sätt har detta förändrats över tid, exempelvis i vår samtid när arkivarieprofessionen växt i omfattning och blivit uppdelad mellan traditionella arkivarier på större institutioner och moderna myndighetsarkivarier som främst ägnar sig åt samtidsinriktad dokumentstyrning?

Detta kompletteras av en tredje delstudie, som endast analyserar de senaste tre decennierna. Det har då växt fram en ny strömning, efter den så kallade arkivaliska vändningen, där man talar om arkiv på delvis nya sätt, bland annat i estetiska discipliner såsom film-, litteratur- och konstvetenskap, men också inom kulturarvsstudier. Här förstås arkiv ofta i en vidare mening än det som historiker och yrkesarkivarier vanligen tänker på: exempelvis som en sorts metafor för samhälleliga minnesprocesser. Delstudien studerar vilka uttryck den arkivaliska vändningen tagit sig i Sverige, och på vilka sätt detta påverkat såväl arkivvetare som historiker och andra forskare.