Mikaela Backlund
Mikaela Backlund är forskarstuderande i företagsekonomi och verksam vid CER - Centrum för forskning om ekonomiska relationer. Hennes avhandlingsarbete handlar om livslångt lärande i en digitaliserad finanssektor
Berätta – vem är Mikaela?
När jag var en liten tjej som växte upp i Västra ville jag bli upptäckare, och den drömmen har nog aldrig riktigt lämnat mig. Jag har alltid drivits av en vilja att förstå mer, se mer och ta reda på hur världen fungerar. Det drivet har dels gjort att jag flyttat runt en hel del, och dels att jag alltid dras tillbaka till skolbänken.
Efter många år av att ha utforskat nya miljöer och kulturer, och testat på både jobb och studier utomlands valde jag nu i höst att återvända till hemtrakterna. Det är något med att komma tillbaka till sitt ursprung som på något sätt gör att man ser både sig själv och platsen på ett nytt sätt… Så jag ser verkligen fram emot det här äventyret, som är att återupptäcka den här fantastiska regionen.
En anledning till att jag trivs så bra här är närheten till naturen. Det finns nog ingenting bättre än att kunna vandra iväg och sätta sig på en bergstopp och kanske yoga eller meditera. Jag trivs med andra ord utomhus och i rörelse. När jag inte är utomhus och upptäcker så förkovrar jag mig gärna i historia och sociologi, där samhällsutveckling och ojämlikheter är i fokus. Det är ofta där jag hittar min inspiration, i berättelserna om hur människor levt, kämpat och förändrat sina villkor genom tiderna.
Beskriv ditt forskningsprojekt lite kort.
Mitt projekt handlar om livslångt lärande i en digitaliserad finanssektor, men jag arbetar med det ur ett perspektiv som både rymmer ekonomiska och humanistiska dimensioner.
Digitaliseringen skapar förändringar i arbetsinnehåll och kompetenskrav, och mycket av diskussionen i organisationer handlar därför om effektivitet, konkurrenskraft och kompetensförsörjning, den mer ekonomiska logiken. Men lärande på jobbet är också en fråga om villkor, delaktighet, trygghet och hur människor får möjlighet att förstå och hantera förändringar. Det är den delen jag lyfter fram.
Jag intresserar mig särskilt för det lärande som sker i vardagen: när man ställs inför nya system, måste hitta lösningar på oväntade problem eller förhandlar fram nya rutiner tillsammans med kollegor. Det är ofta i dessa små, praktiska situationer som större förändringsprocesser börjar, och det är där samspelet mellan individ och organisation blir tydligt.
Hur kommer det sig att du började intressera dig för detta område?
Jag ser det som att det enda som är konstant här i världen är förändring. Organisationer och individer måste hela tiden förhålla sig till nya krav, nya förväntningar och nya sätt att arbeta. Det slog mig tidigt att den processen inte är enkel, den kan skapa osäkerhet och samtidigt öppna möjligheter för utveckling.
Jag insåg tidigt att lärande inte bara handlar om kurser eller utbildningar, utan om allt det som händer ”mellan raderna” i vardagen: när man prövar sig fram, när man misslyckas, när man stöter på något man aldrig sett förut och när man tillsammans hittar nya lösningar.
Jag tycker att arbetslivet säger mycket om samhället i stort, om möjligheter, villkor, ansvar och utveckling. Det gjorde att jag drogs till just de här frågorna, till exempel hur ansvar för lärande fördelas när det blir en integrerad del av det dagliga arbetet och inte något man gör vid sidan av.
Varför behövs detta tycker du?
Lärande på jobbet är verkligen underskattat som strategisk resurs. Man talar ofta om att det är människorna som gör organisationen, men då måste man också investera i människornas utveckling. När individer ges möjlighet att lära och växa så kan organisationer växa med dem.
Digitalisering innebär att medarbetare ständigt ställs inför nya verktyg, rutiner och situationer. Man stöter på problem man inte haft tidigare, man behöver förstå nya system, och man måste ibland lära sig väldigt snabbt. Det kan vara både en möjlighet och en utmaning. Där behöver organisationer bli bättre på att skapa förutsättningar som gör lärandet möjligt.
Samtidigt driver lärande också förändring. När människor hittar nya arbetssätt, ifrågasätter gamla rutiner eller upptäcker mer hållbara lösningar, då händer något på en strukturell nivå. Det är här jag tycker det blir extra intressant: samspelet mellan individ, organisation och samhälle. Det är där framtidens arbetsliv formas.
Hur fördelar du din tid mellan forskningen och undervisning?
Eftersom detta är min första termin har jag inte kommit igång med undervisning ännu. Just nu har jag förmånen att kunna fokusera helt på att formulera mitt projekt och bygga upp en robust kunskapsgrund. Det behövs, särskilt eftersom mitt projekt till stor del berör frågor inom pedagogik som är ett nytt område för mig som är företagsekonom i grunden.
I nuläget är det kanske mer relevant att prata om hur jag fördelar min tid mellan skrivande och läsning. Jag försöker skriva lite varje dag. Vissa dagar är det svårt att få ihop ett enda sammanhängande stycke, andra gånger skriver jag i timmar utan att märka att tiden går. Jag tror det viktigaste är att man skriver något, även om det inte alltid är jättebra.
Jag tror också på att byta miljö för att hålla skärpan uppe. Jag växlar mellan kontoret, biblioteket och hemma, och försöker också balansera möten och ensamarbete. Har jag många möten en vecka så fokuserar jag på det och lägger skrivandet i slutet av veckan. Jag försöker helt enkelt dela upp arbetet och vara i nuet.
Drömscenario i termer av jobbet?
För mig handlar drömscenariot i min roll som doktorand om att få arbeta med något som gör verklig skillnad – både för människor i arbetslivet och för det samhälle vi är en del av. Jag vill bidra med kunskap som kan förbättra arbetsvillkor, stärka människors möjligheter att utvecklas och skapa mer hållbara arbetsplatser över tid.
En annan del som är viktig för mig är undervisningen. Att få vara med och utbilda nästa generation, alltså de människor som kommer att forma framtidens organisationer och samhälle är något jag ser som både meningsfullt och hedersamt. Det är en möjlighet att föra vidare perspektiv, väcka nyfikenhet och skapa rum för kritiskt tänkande.
Att kunna kombinera forskning och undervisning på ett sätt som känns genuint, samhällsrelevant och utvecklande, både för mig själv och för andra, är precis den typ av arbete jag hoppas fortsätta med.
Kontakt