Skogen genom ett instagramfilter
− I vildmarken finns ingenting. Inga människor, ingen kultur, inget arv. Det säger Eugenio Conti, doktorand vid ETOUR, som vill föra fram en motbild till den den traditionella synen på skogens turistvärde. Nu gestaltas hans avhandlingsarbete i Miun Research Exhibition.
Miun Research Exhibition bygger utställningar baserade på aktuell forskning, och presenterar dessa både i fysiska och digitala rum. Tanken är att forskning från olika ämnesfält ska kläs i en mer upplevelsebar form genom att gestalta valda delar av den. Det övergripande temat för den utställning som pågår just nu är skog och hållbar utveckling och Eugenio Conti, doktorand på ETOUR, är en av utställarna.
Skogens turistvärde
Den traditionella synen på skogens turistvärde är att den utgör en vildmark som konsumeras utan djupare reflektion. Med sitt avhandlingsprojekt om turism och skapandet av upplevelsevärde på sociala medier vill Eugenio Conti istället lyfta fram skogen som en experimentell plats för samskapande mellan turister och den bofasta befolkningen.
Turisterna, som förväntar sig frånvaro och tystnad, blir ofta och överraskade av de lärdomar de kan få från lokalbefolkningen, menar han. I den dialog som uppstår genom turistens möte med det lokala samhället skapas dock nya värden. Det kan på sikt gynna båda grupperna och på så sätt bidra till en hållbar syn på skogen, dess värden och berättelser.
− Så min tes är att det behövs en typ av samskapande mellan å ena sidan det lokala samhällets arvsbaserade syn på skogens värde, å andra sidan turisternas idéer och krav gällande skogens betydelse och värde för dem, säger Eugenio Conti.
Mynt med två sidor
Turister från storstadsregioner, är en särskilt intressant grupp att studera, menar han.
− Människor som kommer från en hektisk och hyperuppkopplad storstadsbakgrund har särskilda krav i fråga om naturen. Det är de som ser på naturen som en plats kopplad till frånvaro, som en plats för tystnad. Naturen är i grund och botten stadens antites, säger Eugenio Conti.
Storstadsmänniskor behöver naturen, anser han, och analyserar vilka olika krav och behov de projicerar på den, liksom hur de tillsammans med lokalbefolkningen och deras perspektiv kan bygga upp nya värden och sätt att se på naturen och skogen. Men detta är inte helt okomplicerat. Eugenio Conti beskriver hur han ser på möjligheten till samskapande i fråga om skogen och naturen som ett mynt med två sidor. Den ena sidan utgörs av de möjligheter till lärande som ges av att utforska och samskapa nya värden och berättelser om skogen. Den andra sidan handlar om att det också finns en potentiell risk att dessa nya berättelser i kolonial anda lägger beslag på bilden av skogen.
Sökande efter mening
Delar av Eugenio Contis forskningsmaterial utgörs av intervjuer med instagramanvändare kring deras posts om upplevelser som naturturister. Genom dessa får han insikt i hur människor pratar om skogen online, och om vilka berättelser och värden de skapar.
Han ser sociala medier som en plats för dialog. Visst finns i många instaposts ett behov av voyeurism, överdrift och att göra sig populär, men han ser också de möjligheter till förnyelse och reflektion som många använder sig av.
− Jag tror att du genom alla de texter, bilder, filter, hashtags och kommentarer från människor som bekräftar dig kan se något av det subjektiva sätt på vilket skogen konstrueras som en autentisk plats. Det handlar om en ständig strävan efter mening.
Eugenio Conti ser mot denna bakgrund ett behov av att omförhandla hela turismkonceptet. Inom naturturismen handlar det inte om bekvämlighet och nöje. Idéen om lycka handlar i denna kontext om sökandet efter mening. Genom sina instaposts är detta vad turisterna vill kommunicera, menar han.
Liminalitet och frihet att omförhandla
I detta samskapande och experimentella sammanhang blir liminalitet centralt för Eugenio Conti. Begreppet handlar om att det för alla människor finns förändringstillfällen i livet, då vi går utanför vår vanliga vardag och dess sociala strukturer.
− Du rör dig mot ett utrymme där du känner dig fri att omförhandla sociala konstruktioner och din egen identitet. Den liminala platsen ger utrymme för frihet, avslappning och tystnad, säger han.
Turisten använder naturen just som en sådan plats, det vill säga som en tröskel över till något annat. När steget över tröskeln väl är taget finns möjligheten att konstruera sin egen verklighet, att skapa en ny identitet och att lära sig tänka nytt. Därmed blir naturturismen inte bara något lust- och rofyllt, vilket är en bärande tanke i Eugenio Contis arbete.
− Att vara turist handlar inte om att bli road, det handlar om att reflektera och att skapa nya berättelser, säger han.