Ishockey: Krav under matchsituationer, fysiska attribut hos spelarna och fysiologisk kapacitet

Mån 19 aug. 2019 16:05

Ishockey är en sport med skiftande belastning där högintensiva moment kombineras med passiva återhämtningsperioder.

Hockeymacth i Östersund.

Artikelförfattare: Nestor Lögdal – Master by Research student vid Nationellt vintersportcentrum

Den varierade belastningen speglas också i spelarnas fysiska förmåga, där de kombinerar relativt höga maximala syreupptag med en god explosiv förmåga, anaerob maxeffekt och arbetskapacitet. Generellt sett är spelarna fysiskt ganska stora, detta varierar dock mellan olika nivåer och positioner, framförallt vad gäller kroppsvikt och kroppssammansättning.

Med 194 257 aktiva idrottare 2018 och omkring 70 000 licensierade spelare hör ishockey till en av idrotterna med flest antal utövare i Sverige. Spelet bedrivs i hög fart och kombinerar teknisk skicklighet med fysiskt spel och närkamper. Ishockey är en intermittent sport där passivt glidande regelbundet övergår i högintensiva sprinter, detta utmanar både aerob (syreberoende) och anaerob (icke syreberoende) metabolism. Denna korta sammanställning kommer att översiktligt beskriva de fysiologiska kraven under matcher samt spelarnas fysiska förmåga. Artikeln utgår från studier utförda på manliga utövare.

Hockey är en krävande sport

En match är 60 minuter lång (effektiv tid) fördelat på tre 20 minuter långa perioder. Arbetet sker i intervallform, där spelare jobbar på isen i cirka 30–90 sekunder, och sedan åker till bänken för att byta, detta görs fritt under spelets gång. Under en match ackumulerar en spelare vanligtvis mellan 10–28 minuters speltid fördelat över 6–10 byten per period. Ett fåtal studier har undersökt spelares aktivitetsmönster och åkdistanser under matcher. Dessa visar att spelarnas hastigheter är väldigt varierande där de åker mellan 2,3–6,7 km och i genomsnitt genomför 7 stycken 15-meter långa högintensiva åkningar per minut. Variationer mellan positionerna har dock observerats,  exempelvis har forwards setts åka fler högintensiva metrar än backar, medan backarna åkte en längre distans totalt sett.

De fysiologiska data som finns från matcher visar att hockey är fysiskt krävande. Under enskilda byten når spelarna ofta över 90 procent av sin maximala hjärtfrekvens (HR-max) och kan över en hel match samla på sig 15–18 minuter mellan 90–100 procent av HR-max. Detta pekar på att det ”aeroba” systemet (dvs. energin som bildas relativt långsamt via syrekrävande processer) är klart belastat under matcher. När musklernas krav på energi är större, som vid högintensivt kortvarigt arbete, bildas även energi ”anaerobt” (dvs. utan syre) och när detta sker bildas laktat i muskelcellen. En del av detta laktat kommer att nå blodbanan där det kan mätas och användas som en trubbig indikation för anaerobt energibidrag.

Det finns hittills en tidigare publicerad studie där laktat mättes i blod efter varje byte under en match, detta på collegenivå i USA. Resultaten visade en spridning mellan 4,4–13,7 mmol/L. Detta pekar återigen på hur varierat arbetet är under en match, där 4,4 mmol/L kan liknas en hård men stabil längre intervall och 13,7 mmol/L är i närheten av vad som noteras efter en maximal ansträngning på exempelvis 30–90 sekunder. Sammantaget visar publicerade studier av matchsituationer att de fysiologiska kraven är höga, men också väldigt varierande.

Hockeyspelares fysiska och fysiologiska profiler

Vanliga genomsnittsvärden för längd- och viktsiffror för manliga spelare över juniorålder är 180–186 cm och 80–90 kg, med cirka 9–15% kroppsfett. Generellt verkar backarna vara några kg tyngre än forwards. Dessa mått varierar också beroende på nivå, där professionella spelare tenderar att vara framförallt tyngre än exempelvis spelare på collegenivå. En studie som sammanställde data från 751 spelare från NHL fann att genomsnittslängden och -vikten var 186 cm och 92 kg, medan mer typiska siffror från spelare i NCAA (amerikansk collegeliga) är 183 cm och 85 kg. Det verkar även skilja sig mellan olika professionella ligor. En jämförelse mellan 30 spelare från den ryska ligan, KHL, och 25 spelare från Tjeckiens högsta liga, ELH, visade att spelarna var lika långa och tunga i genomsnitt men att forwards och backar från KHL i genomsnitt hade 3–4 kg mer muskelmassa än spelare på samma position från ELH.

Majoriteten av den data som finns publicerad på ishockeyspelare har testat spelarnas fysiska förmågor vid sidan av isen (så kallade ”off-ice” tester). De vanligaste fysiska kvalitéerna som har utvärderats är maximalt syreupptag (VO2max), explosivitet i underkroppen, anaerob maxeffekt och anaerob arbetskapacitet. De vanligaste testprocedurerna är progressivt ökande cykeltest, olika former av vertikala hopp och maximalt arbete i 30 sekunder på en cykelergometer (så kallat ”Wingate-test”). Ett genomsnittligt VO2max för ishockeyspelare, från college- till högsta elitnivå, verkar ligga mellan 53–60 ml/kg/min. Vad gäller explosivitet, mätt som maximal hopphöjd i ”countermovement jumps” (CMJ), har de flesta studier funnit medelvärden mellan drygt 40–60 cm.

Resultaten från Wingate-testerna spänner mellan 897–1675 W i maxeffekt och 726–954 W i medeleffekt. Det är tydligt att resultaten mellan studierna skiljer sig, särskilt för hopp- och Wingate-testerna. Detta beror dels på nivå och ålder på de undersökta spelarna i respektive studie, men också på skillnader i protokoll och mätmetoder. Därför är det kanske mest intressant att titta på resultat från stora dataset där testerna har följt samma metoder och protokoll. En sammanställning av data från 853 spelare mellan åren 1998–2006 från NHL Combine (ett event där topprankade spelare inför NHL:s draft testas i en rad olika fystester) visade att spelarna i snitt hade ett VO2max på 57 ml/kg/min, hoppade 61 cm vertikalt och utvecklade 975 W i maxeffekt under Wingate-testet.

Få vetenskapliga studier

Sett till sportens storlek så finns det relativt få studier publicerade på ishockey, och som tidigare nämnts finns väldigt lite tillgänglig data som beskriver spelarnas externa belastning under matcher. Med detta menas aktivitetsmönster som exempelvis antal accelerationer, inbromsningar, hastighets-spann och åkdistanser. Den typen utav data kan med fördel kombineras med fysiologiska mått för få en mer komplett bild utav den totala belastningen på spelare under matcher. Denna information kan tränare sedermera använda för att styra och/eller optimera efterföljande träningsbelastning, eller användas av idrottsforskare som grund för att utveckla mer specifika on-ice test. Särskilt det förstnämnda är vanligt i andra lagsporter som fotboll och rugby, där möjligheten att använda GPS-system för att följa spelarna numera är väldigt stor. Positioneringssystem för inomhusbruk är fortfarande väldigt dyra, men blir allt vanligare i ishockeyarenor globalt, vilket förhoppningsvis för med sig fler studier som undersöker och kvantifierar extern belastning under matchsituationer.

 

Referenser och vidare läsning

http://www.swehockey.se/omforbundet/forbundsinformation/allmantomsvenskishockey

  • Burr, J. F., Jamnik, R. K., Baker, J., Macpherson, A., Gledhill, N., & McGuire, E. J. (2008). Relationship of physical fitness test results and hockey playing potential in elite-level ice hockey players. The Journal of Strength & Conditioning Research, 22(5), 1535-1543.
  • Green, H., Bishop, P., Houston, M., McKillop, R., Norman, R., & Stothart, P. (1976). Time-motion and physiological assessments of ice hockey performance. Journal of Applied Physiology, 40(2), 159-163.
  • Kutáč, P., & Sigmund, M. (2015). A comparison of somatic variables of elite ice hockey players from the Czech ELH and Russian KHL. Journal of human kinetics, 45(1), 187-195.
  • Lignell, E., Fransson, D., Krustrup, P., & Mohr, M. (2018). Analysis of High-Intensity Skating in Top-Class Ice Hockey Match-Play in Relation to Training Status and Muscle Damage. The Journal of Strength & Conditioning Research, 32(5), 1303-1310.
  • Sigmund, M., Kohn, S., & Sigmundová, D. (2016). Assessment of basic physical parameters of current Canadian-American National Hockey League (NHL) ice hockey players. Acta Gymnica, 46(1), 30-36.
  • Stanula, A. J., Gabrys, T. T., Roczniok, R. K., Szmatlan-Gabrys, U. B., Ozimek, M. J., & Mostowik, A. J. (2016). Quantification of the demands during an ice-hockey game based on intensity zones determined from the incremental test outcomes. The Journal of Strength & Conditioning Research, 30(1), 176-183.

Sidan uppdaterades 2021-04-07