Osvald Wiklander

Bakgrund

Doktorand vid institutionen för humaniora och samhällsvetenskap sedan hösten 2020. Kandidat- och masterexamen i litteraturvetenskap från Stockholms Universitet. Studier i ekonomisk statistik vid Uppsala universitet och skönlitterärt skrivande vid Biskops-Arnös folkhögskola.

Forskningsområden

Modern och samtida poesi
Litterär formalism
Litteraturvetenskapliga metodfrågor
Fenomenologi
Varseblivning och läsning
Kritisk teori
Subjektiveringsteori
Kommentarens roll i litteraturvetenskapen

Forskning

I mitt avhandlingsprojekt, som har arbetstiteln ”Förnimmelsen i formen”, försöker jag spåra och kontextualisera användandet av affekter i svensk dikt i perioden 1960 till 2000. I sammanhanget förstås affekt formalistiskt, som en ögonblicklig ytmässig ”känsla” vidhäftande olika igenkännbara formeringar av språkmaterialet – t.ex. de implicita förväntningar som kommer med bekanta språkliga röster eller stilar, signalvärdet hos specifika rytmiska figurer, eller den stämning som omgärdar medialiserade symboler, platser eller stereotyper. Jag tittar på exempel där författarna medvetet inlemmar och laborerar med dylika igenkännbara språkformeringar i sina dikter, just på basis av den affektiva laddning formerna ackumulerat. Helt enkelt utefter hur de ”låter” eller ”känns”. Till skillnad från mycket annan poesikritik intresserar jag mig alltså i första hand för diktartefaktens sinnliga gränssnitt, och på författarnas arbete med att kultivera detta gränssnitt – och inte för hela dikter som kommenterande, gestaltande eller allegoriserande yttre omständigheter, problem eller uppkomstvillkor via sitt innehåll eller sin form.

Jag försöker sedan läsa denna språkhantering – som jag menar är mindre vanlig i den poetiska modernismen, t.ex. – dels som ett postmodernt drag i den svenska poesihistorien, men framförallt som ett uttryck för en historiskt specifik relation mellan subjektivitet och ideologiska dispositiv såsom de kommer till uttryck i språket. Närmare bestämt, för en situation där min ”inre” erfarenhet tycks så pass stöpt efter ideologins medialiseringar att en poet kan använda dessa medialiseringar i sin dikt i förvissning om att samma "erfarenhet" härbärgeras på ett för- eller opersonligt sätt i den medialiserade formen. Min idé är att man skulle kunna läsa detta som en sorts diagnos på hur en historiskt situerad sensibilitet territorialiseras under senkapitalismen.

Rent litteraturvetenskapligt öppnar dessa utgångspunkter också för andra intressanta problem: är det mot bakgrund av detta möjligt att hålla fast vid en implicit skissering av läsesituationen där ”mening” och ”erfarenhet” förstås som ett resultat av en autonomt föreställd läsares kognitivt-bedömande arbete? I vilken mån kan dessa observationer inrymmas i en analytisk-semiotisk beskrivningsgrund, i termer av signfikant/signifikat, för litterär text? I vilken utsträckning kan vi som forskare ens behandla denna typ av poesi som ett slags tänkande om världen?

Exempelförfattare: Ann Jäderlund, Lars Norén, Bruno K. Öijer, Kristina Lugn, Stig Larsson, Åsa Maria Kraft, Sonja Åkesson, Tomas Tranströmer, Lukas Moodysson, Viktor Johansson, Eva-Stina Byggmästar, Magnus Dahlström

Handledare: Sven Anders Johansson, Peter Henning

Undervisning

Kreativt skrivande, Litteraturvetenskap GR (A)