Vilka är vi – var kommer vi ifrån och hur kom vi hit?

Hur vi blev människor är en fråga som inte bara engagerar antropologer och genetiker som Svante Pääbo. Även många fysiologer är inblandade i att lägga människans pussel. En av dem är professor Erika Schagatay, som forskar om människans fysiologi och hur människan klarar extrema miljöer.

– Det var ett intresse för människans evolution som startade mitt intresse för hur vi blev så tåliga för olika miljöer, säger Erika.

Forskning om människan i extrema miljöer

Erika forskar inom idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet på hur vi kan arbeta under vattnet och på hög höjd med begränsad syretillgång, och hur vi tål extrema temperaturer. Idrott är intressant därför att vi tänjer våra gränser. Vi får reda på vad vi kan göra när vi tränar och sedan anstränger oss maximalt.

– Det vi kan anpassa oss till idag visar vad våra förfäder har gått igenom, vad vår art selekterats för att tåla, säger Erika.

Startskottet för vetenskapen om hur människan utvecklats från aporna var Darwin och Wallaces gemensamma Evolutionsteori som presenterades 1859 – innan dess var det vedertaget att Gud skapade människan som hon är idag.

Evolutionsteorierna har ändrats över tid

När antropologen Dart presenterade ett fossil av ”den felande länken” i form av Taung-barnet i Sydafrika 1925, började människor intressera sig för teorin att vi härstammar från aporna. Många fossilfynd följde därefter, och evolutionsträdet har fått ändrats eftersom. I Europa upptäcktes lämningar av en människoliknande varelse, Neandertalaren, en grov, satt figur med låg panna och kraftiga ögonbrynsbågar, men med stor hjärna och i övrigt människoliknande. De var anpassade till ett kallt, hårt klimat. Svante Päbo har visat att Europeer har fått vissa gener från dem. Så sent som 2008 hittades ett lillfingerben från en tidig människa i Sibirien, som sändes till Svante Päbo för analys. Han visade att den tillhört en annan tidig människoart: Denisovamänniskan, och att Asiater har fått några procent av sina gener från dem.

Allt fler fossilfynd visar att det tidigare funnits minst 12 olika människotyper på vårt evolutionsträd, där vi idag är den enda överlevaren. Först var teorin baserad enbart på fossil, och man trodde att utvecklingen från aporna gått långsamt, och kanske tagit 15–20 miljoner år. När genetiker senare jämförde vårt DNA med det hos Chimpans och Gorilla, våra närmaste släktingar bland aporna, kom de fram till att vi och aporna hade delat upp oss i olika utvecklingslinjer för bara 5 miljoner år sedan. Det ledde till en väldig debatt och en revidering av det evolutionära trädet, och till slut landade vetenskapen i att människans linje avvek från apträdet för cirka 6–8 miljoner år sedan.

Att människan är en duglig dykare visas av Vattenfolket Bajau i Indonesien, som är jägare och samlare under vattnet. Det tyder på att människans evolution inneburit en period som dykande strandapa. Foto: Erika Schagatay.

Finns det likheter mellan människa och utter?

Men det finns alltså andra sätt än fossil och genetik att titta på vad vår historia inneburit, bland annat att genom jämförande biologi och fysiologi ta reda på vad kroppen tål, och hur vi kan prestera jämfört med djur som lever i olika miljöer. Erikas forskning har visat hur bra människor kan dyka.

– Människor kan hålla andan och dyka, fast de är landdjur. Det är konstigt, säger Erika.

– Vi är inte lika bra som de bästa sälarna och valarna, som också håller andan och dyker. Men i jämförelse med till exempel uttrar, som lever halvakvatiskt, är vi mycket lika. För mig som biolog är det ett tecken på att vi någon gång i människans historia varit tvungna att samla mat i havet.

Har vi varit strandapor?

Människor kan simma över engelska kanalen. Människor kan på ett andetag dyka till över 100 meters djup utan hjälpmedel – och sedan tillbaka till ytan. I vila kan tränade människor hålla andan i över 10 minuter. Det kan inget annat landdjur, och det skulle vi inte kunna om vår evolution skett helt på land, till exempel på savannen.

– Jag tror vi under en period varit strandapor, som samlade mat i havet för att överleva. Vi har inte bara studerat tävlingsdykare, utan besökt många människogrupper, till exempel Bajau i Indonesien och Ama i Japan, som lever som jägare och samlare i havet idag. Havet är fortfarande ett viktigt skafferi för människan, och när människans förfäder upptäckte det har det troligen lett till olika anpassningar till att simma och dyka. Jag är glad att detta forskningsområde belönas med ett Nobelpris, säger Erika.

Kontaktperson:

Professor Erika Schagatay, forskningsledare för EPG – Environmental Physiology Group på institutionen för hälsovetenskaper (HOV) vid Mittuniversitetet, 070-53 214 23, Erika.Schagatay@miun.se