Stort behov i kristider av extra tydlig information
Att dagligen höra talas om krig och ett försämrat säkerhetsläge leder till oro hos många, en oro som ökar intresset för hemberedskap. Därför är det viktigt att förstå att hemberedskap är något mer än en enskild angelägenhet inom hemmets fyra väggar.
Säkerhetsläget i Östersjöområdet försämrades redan 2014 genom den ryska annekteringen av Krim. Invasionen av Ukraina har lett till säkerhetsläget förvärrats och blivit svårare att förutse. Även om risken för regelrätt krig i Sverige är låg, ökar risken för cyberattacker, störningar i annan viktig infrastruktur och desinformationskampanjer.
Myndigheter uttrycker ofta oro över allmänhetens beredskapsvilja men både forskning och opinionen visar att människor överlag är villiga och intresserade av att ta eget ansvar för sin beredskap. Den senaste veckan har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap mött en rekordstor efterfrågan på broschyren Om krisen eller kriget kommer och webbutiker specialiserade på prepping rapporterar om slutsålda artiklar.
Samtidigt lever vi alla under olika förutsättningar:
- Vissa har tidigare erfarenheter av kriser eller krig, andra har det inte.
- Vissa har fysiska förutsättningar för att snabbt kunna lämna sitt hem, andra har en funktionsnedsättning som gör detta svårt.
- Vissa har ekonomiska resurser att investera i en omfattande materiell beredskap, andra har svårt att få månaden att gå ihop.
- Vissa har större bostäder och utrymme att lagra vatten och förnödenheter i större mängd, andra bor trängre och har inte den möjligheten.
- Vissa har språkliga förutsättningar att ta till sig av risk- och krisinformation, andra inte.
Det här ställer stora krav på ansvariga myndigheter när det kommer till att kommunicera och informera om hemberedskap. Det finns ingen ”mall” som passar alla. Flera studier har identifierat ett glapp mellan teori och praktik, där människor ofta är positiva till att ta ett eget ansvar för sin beredskap men i betydligt lägre utsträckning upplever sig ha kunskap om vad som faktiskt behöver göras.
Det tycks med andra ord finnas ett behov av mer och tydligare information från ansvariga myndigheter.
Även om det enskilda ansvaret är viktigt finns det en fara i att göra beredskapen till en individuell angelägenhet. Vi menar att hemberedskap behöver vara en gemensam angelägenhet, något som görs i föreningar, bostadsområden och onlinecommunities. Om befolkningen i stort har förmåga att klara de grundläggande behoven, får också samhällets institutioner bättre möjligheter att hantera kriser.
Det pågår flera intressanta gräsrotsinitiativ där beredskap praktiseras: studiecirklar där deltagarna ”preppar tillsammans”, folkhögskolor som utbildar i prepping och självhushållning och bygdegårdar som arbetar för att på sikt bli en knutpunkt för bygdens krisberedskap.
Det finns vinster och synergier om hemberedskap ses som en gemensam angelägenhet som utvecklas i dialog mellan myndighet och medborgare och som någonting människor gör tillsammans. Vi är alla en del av samhällets beredskap.
Debattartikeln skriven av:
Minna Lundgren, universitetslektor i sociologi
Linda Kvarnlöf, universitetslektor i sociologi
Risk- och krisforskningscentrum (RCR) Mittuniversitetet