När feminismen motarbetas – forskning om ett Turkiet där demokratin är hotad

Anna Erhart är doktorand i statsvetenskap vid Mittuniversitetet. Forskningen fokuserar på kvinnornas roll i den Turkiska demokratin och det feministiska arbetet. Artikeln på webbplatsen opendemocracy.com baseras på en forskningsartikel i forskningstidsskriften Zeitschrift für Mittelmeerstudien.

Hur kommer det sig att du intresserar dig för kvinnorörelsen i Turkiet i din forskning?

Turkiet är ett fascinerande fall att studera för en statsvetare med genusperspektiv. Där finns en stark och långvarig kvinnorörelse samtidigt som kvinnornas politiska representation inte har ökat särskilt mycket över tiden. Landet har historiskt sett gått i många ”vågor” till och ifrån demokrati, men under de senaste årens försvagning av demokratin har man kunnat se tydliga tendenser till ett ökat motstånd mot feminismen. Samtidigt finns en rörelse i samhället mot mer konservativa föreställningar av vad kvinnans roll i samhället bör vara. Att kunna studera och följa just den utvecklingen har varit mycket intressant.

Vad är det du undersökt?

I min doktorsavhandling undersöker jag kvinnors deltagande och representation i både civilsamhället och politiken i Turkiet. Jag har intervjuat feministiska kvinnorättsorganisationer, aktivister och kvinnliga politiker i Turkiet om hur deras olika möjligheter, strategier och utmaningar för politiskt deltagande ser ut.

Varför är det intressant?

Det är intressant eftersom Turkiet har de senaste åren utvecklats till ett ”hybrid regim”, dvs. en politisk regim som har vissa demokratiska element kvar (t.ex. val, flera partier) men utvecklar sig alltmer i en autokratisk riktning. Även om de verkar alltmer vanliga och stabila över tid så har tidigare forskning sällan intresserat sig för kvinnors deltagande, eller så har man fokuserat på vad kvinnor i sådana kontexter inte kan göra. För mig är det viktigt att, med min avhandling, kunna visa att kvinnor aktivt skapar olika möjligheter och strategier för politisk deltagande, trots och på grund av de begränsningar och utmaningar som finns.

Vilka tycker du är dina mest intressanta resultat?

Dynamiken som utvecklats sig mellan regeringstillsatta- och styrda ”kvinnoorganisationer” (s k ”GONGOs”) gentemot fristående feministiska, oppositionella kvinnoorganisationer har varit en mycket intressant aspekt i mina resultat. Dessa GONGOs har tagit över en stor del av civilsamhällets resurser och utrymme, och fungerar som regeringens propaganda-mekanism där mer konservativa, Islam-orienterade idéer förespråkas, i motsättning till feminism. Ändå har de feministiska, oppositionella kvinnoorganisationer jag intervjuat aldrig på något sätt tänkt att radikala strategier och attack är rätt medel att utöva motstånd, utan snarare fortsatt med de projekt och samarbeten som fortfarande är möjliga, och protesterat fredligt men bestämt med hopp på regimförändring inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag tycker det är imponerande med en sådan feministisk uthållighet som behövs särskild i icke-demokratiska länder som Turkiet.

Vad kan du säga om situationen för de kvinnor som kämpar för rättvisa och lika villkor?

Det har kanske sällan varit jättemysig att vara feminist i Turkiet, men för feministiska, oppositionella kvinnoorganisationer i landet har de senaste åren varit särskilt tuffa på grund av ökade påtryckningar, polarisering, och regimens motstånd till feminism och vissa jämställdhetsfrågor.

Många av de kvinnoorganisationer jag intervjuat utsätts regelbundet för hot och konstanta polisutredningar. De upplever också svårigheter att få tillgång till de finansiella resurser som krävs för att upprätthålla sin verksamhet och driva viktiga projekt, till exempel om kvinnors utbildning eller våld mot kvinnor. Ändå fortsätter de att kämpa för kvinnorättsfrågor i Turkiet och motsätter sig de ständiga påtryckningar som uppträder i spåren av från landets avdemokratisering.

Här kan du läsa artikeln på opendemocracy.com:  Tracking the backlash: why we're investigating the 'anti-rights' opposition