"Betyder mer än vad de flesta kan ana": Mats Jonsson om hedersdoktoratet
Mats Jonsson är serieskaparen som genom sina självbiografiska serieromaner länge utforskat människans livsvillkor med en blandning av humor och djupt allvar. Han utses till hedersdoktor bland annat för att han lyfter aktuella frågor och perspektiv på samhällsutveckling och resurser i norr.
I Mats Jonssons senare verk (t ex Nya Norrland, 2017) framträder han som en analytisk debattör av norrlandsfrågan – den växande klyftan mellan stad och landsbygd och hanteringen av Norrlands resurser. Boken "När vi var samer" (2021) utgör ett folkbildningsprojekt på hög nivå, men är samtidigt en stark inlaga i diskussionen om samernas roll i Sveriges historia. När vi var samer är också den första serieroman som nominerats till det skönlitterära Augustpriset.
Vem är Mats Jonsson?
Jag är en 51-årig serietecknare och författare som för drygt fyra år sedan flyttade hem till min uppväxtkommun Kramfors efter mer än tjugo år i Stockholm. Jag tecknar serieromaner och barnböcker som oftast är självbiografiska, ger mig ibland in i samhällsdebatten samt är med och driver Ådalens Industrimuseum och Ådalens Litteraturfestival i min hemby Sandslån.
Ditt författarskap – vad är upprinnelsen till ditt berättande/skrivande?
Jag har alltid tecknat och berättat, min första serie ritade jag som fyraåring. Det är nog själva lusten att berätta, att skapa någonting ur ingenting, som ligger till grund för att jag blev författare. I början tecknade jag serier om superhjältar, poliser och talande möss, men när jag var femton år tecknade jag min första självbiografiska serie. Sedan dess har det blivit ett övergripande projekt att skildra hela mitt liv i serieform. Med åren har jag dock rört mig från serier om mina känslor och relationer till att utforska de större sammanhang där mitt liv utspelar sig, och därmed kommit att fördjupa mig i ämnen som den svenska skolan, klyftan mellan stad och landsbygd och det kulturella folkmordet på det skogssamiska folket. Numera drivs jag snarast av en vilja att lyfta fram berättelser och perspektiv som glömts bort, eller förträngts.
Att använda serieromanen som form – har det alltid varit en självklarhet?
Det är mitt självklara uttryckssätt, och har varit det sedan jag var ett litet barn. Det är ett väldigt fritt medium, där klassiskt serieberättande kan brytas upp av allt från tysta, poetiska partier till något som påminner om nyhetsgrafik, diagram och… ja, vad som helst. Det är också en konstform där det fortfarande finns ny mark att bryta. Det är inte speciellt svårt att skapa en serie som är fullkomligt unik och inte påminner om något annat som gjorts (om den sedan är bra, är en annan fråga). Serierna som medium har funnits ungefär lika länge som filmen – men hur lätt är det att göra en film som är unik och verkligt nyskapande? Slutligen måste jag erkänna att det är tilltalande att arbeta i en konstform som länge setts över axeln och fnysts åt. Jag har förstått att underdogskapet av någon anledning är viktigt för mig.
Är det någon av dina serieromaner som du är extra stolt över?
Jag vill lyfta fram två stycken. Först Pojken i skogen från 2005 som handlar om min barndom, från de första minnena fram till första dagen på gymnasiet. Den är oerhört självutlämnande och rå, på ett sätt jag inte skulle våga försöka mig på idag. Sedan När vi var samer från 2021, som var väldigt komplicerad att få till både tekniskt och känslomässigt, med åratal av research, grubblerier och flera tidsplan som löper parallellt över 350 tättecknade sidor. Men jag tycker att jag fick ihop det riktigt bra.
Vad betyder hedersdoktoratet för dig?
Mer än vad de flesta kan ana! Efter gymnasiet gick jag journalistprogrammet på dåvarande Mitthögskolan, men lyckades aldrig få ut min examen. Nu är ju inte en akademisk examen något krav för att arbeta som serietecknare, men det har gnagt i mig i alla år det där att vara en akademisk loser. Jag är väldigt tacksam över att min alma mater genom denna hedersbetygelse lyfter den stenen från min axlar, och mycket mer än så.