Möt Mathias – doktoranden som varit både polis och ambulanssjuksköterska

Ambulanssjukvårdare, sjuksköterska, ambulanssjuksköterska, polis, adjunkt och nu doktorand. Det finns dock en röd tråd i den till tyckes brokiga vägen som Mathias Näsström tagit in till forskarvärlden. Eller kanske till och med några stycken. 

– Jag har alltid känt att jag inte vill sitta när jag är 60 år och tänka ”varför gjorde jag inte så?”.

Det är en. En annan röd tråd i Mathias Näsströms liv och val av karriär är drivet att vilja hjälpa människor. Som ambulanssjuksköterska gjorde han det i mötet med människor i akut behov av hjälp, som polis i en tro på ordningsmaktens roll som de som skyddar, hjälper och ställer tillrätta.

– Och så gillade jag det här med att ingen dag var den andra lik. Det finns en spänning i att inte veta vad som ska hända när man startar arbetsdagen.

Drömmen om att bli polis

2003 tog han examen från Mittuniversitetets sjuksköterskeutbildning. Efter att ha läst specialistutbildningen till ambulans åkte han kort därefter till Afghanistan på FN-tjänst ett halvår och jobbade som sjukvårdare. Där föddes en tanke om att bli polis.

– Det var en dröm som jag haft sen jag var barn och efter Afghanistan tänkte jag att det ändå kunde vara något jag kunde bli. Ambulans och polis är inom ett nära område, det är ofta man möts ute på fältet. Polisyrket blev som en förlängning av det jag gjorde som ambulanssjuksköterska, inte enbart ett möte med sjuka utan även möten med de som utsatts för brott.

Några år senare var han färdigutbildad polis och började i yttre tjänst. Sammanlagt jobbade han nio år som polis, bland annat som hundförare. De sista yrkesverksamma åren började myndigheten med en stor omorganisation. Samtidigt blev den hund som Mathias jobbade med sjuk och behövde avlivas. Då bestämde han sig för att det var dags att gå vidare.

– Jag behövde en paus men visste inte alls vad jag skulle göra. Av en slump såg jag en annons om att Mittuniversitetet behövde en adjunkt inom omvårdnad. Jag har alltid varit instruktör och jag tänkte att utbilda kan jag ju, så jag sökte.

Plötsligt hade vägen alltså lett honom rakt in i akademin. Fem år senare är han doktorand i omvårdnad vid institutionen för hälsovetenskaper, HOV. Och från att inte veta vad som ska hända inom den nästa kvarten av arbetsdagen så vet han nu hur nästa halvår ser ut. Om inte längre.

– Hahaha, ja det är sant. Men det har fallit sig så att jag trivs i det jag gör ändå. Jag kanske inte behöver adrenalinkickar lika mycket längre.

Drivet att hjälpa finns kvar i forskningen

Men så var det ju det där med den röda tråden som gått genom 43-årige Mathias Näsströms liv. Drivet att vilja hjälpa människor. För det drivet finns kvar, och det är även anledningen till att han sökte till forskningsprojektet ”Barn och ungdomar i ambulanssjukvård”.

– Förhoppningen är ju att den här forskningen ska komma barnen till gagn. Både i fält och i min undervisning har jag alltid fokuserat på hur man kan förbättra, utveckla och bemöta.

I projektet tittar Mathias och hans kollegor på hur barn bemöts inom ambulanssjukvården. De tittar på hur sjuksköterskorna hanterar sina känslor från att få ett larm där ett barn är inblandat tills de lämnar på sjukhus, de intervjuar föräldrar och de ska prata med barn. Målet är att hitta sätt att skapa ett barnvänligare möte.

Handleder studenter i hjärtefråga

Det finns även en annan fråga som Mathias brinner för och som han varit noga med att ta med sig från sitt yrkesliv inom sjukvården och polisen till universitetsvärlden – frågan om mäns våld mot kvinnor.

– Både som ambulanssjuksköterska och polis har jag mött kvinnor som varit utsatta för våld, och män som utsätter för våld, och jag vet vilket mörkertal det är. Jag hade nog förutfattade meningar förut om vilka slags människor som hamnar i våld men de stämmer verkligen inte. Det kan vara den mest polerade ytan och allt ser perfekt ut utifrån, men där inne är det ett helvete.

– Innan jag blev tjänstledig som adjunkt undervisade jag sjuksköterskestudenterna om mäns våld mot kvinnor och jag tycker fortfarande att det är ett jätteviktigt ämne. Man måste våga fråga om någon har varit utsatt för våld om man misstänker det, och även om man får nej måste man våga fortsätta fråga. Tills slut kan de öppna sig och då – då kan man göra skillnad.

När han nu är handledare för studenter som skriver examensuppgifter uppmanar han dem gärna att skriva om kvinnors utsatthet. För ämnet behöver lyftas, menar han.

Så var är Mathias Näsström om 10 år? Frågan är så klart svårt att svara på, vägen har ju inte varit så rak hittills. Men den röda tråden – den finns med.

– Jag jobbar fortfarande med utbildning på avancerad nivå, är jag kvar här bedriver jag fortsatt forskning som kommer de i fältet till gagn. Och jag kanske har tagit mig till docent i alla fall, haha.