”Jag trodde att jag var släkt med Pippi”

Mån 06 nov 2023 15:54

Minnet är ett såll, och mycket rinner liksom bara iväg. Men det finns sånt som inte lämnar. En doft, en slagdänga eller kanske ett citat. Det är de ljuspunkterna som vi vill ta fasta på i den här serien av medarbetarporträtt. Näst på tur är Lisette Boman, adjunkt i foto och filmfoto.

En kvinna med glasögon som ler. Träd med snö i bakgrunden

Lisette Boman har ständigt huvudet fullt av olika berättelser och historier, på gott och ont. För visst är det bra att ha idéer, men det kan också bli trångt däruppe, om de inte får komma ut. För att lätta på trycket ägnar sig Lisette åt diverse kreativa uttryck, varav film är ett.
– Jag skriver just nu på två filmmanus, det ena en kort komedi, vilket är bland det svåraste man kan göra, att skriva roligt alltså. Det andra är en långfilm som handlar om ett damfotbollslag i Västerbotten, ett av Sveriges första damlag, och hur de fick kämpa för att få spela eller ens få träningstid på fotbollsplanen, säger hon.

När hon inte gjort film, har hon skrivit och regisserat teater, skrivit krönikor eller gjort konst av skrot eller vad som nu legat närmast till hands. Men allt handlar egentligen om samma sak, menar hon.
– Det kommer alltid tillbaka till det här berättandet, att beröra och bli berörd.

Lisette Boman har jobbat på Mittuniversitetet sedan 2020, först som bildlärare på UTV och nu som adjunkt i foto och filmfoto på Design. Ursprungligen kommer hon från en liten by i Västerbotten, men bor numera i Allsta utanför Sundsvall.

När Lisette Boman kokar ned sina viktigaste insikter och kulturupplevelser till fem, blir det en barnbok, en förebild, livsvisdom i bokformat, en filosofs tankar och ett Ted talk som står ut i mängden:

Barn 312 (bok)

Det här är min första läsupplevelse, jag läste den säkert fyra gånger är jag var i 8-9årsåldern. Den handlade om en flicka, en flyktingflicka, i min ålder som hade ett helt annat liv än vad jag hade. Jag tyckte det var helt fantastiskt att få sätta sig in i en annan människas liv, att få bli drabbad på det sättet. Jag tror den har färgat mig mer än jag förstår och att den har påverkat min lust till berättande. Det var kanske med den här boken det började.

 

Pippi Långstrump (förebild)

 

Jag identifierade mig helt och hållet med Pippi Långstrump när jag var liten. Jag trodde att jag var släkt med henne, vilket jag också sa till mina kompisar. Hon var verklig för mig, en rebell som gick sin egen väg. Jag förstod precis vad hon gjorde, hon var som jag, både stark och ledsen i sin ensamhet. Och hon gjorde aldrig som hon blivit tillsagd – så har jag alltid reagerat när någon sagt till mig vad som är rätt och fel, då blir jag lätt rebellisk. Jag tror att det är farligt att bli för fastlåst i olika föreställningar, vi måste våga tro att det finns andra sätt att se på tillvaron. Där är Pippi en bra förebild.

 

Yoga Sutra (bok)

Det här är en 5000 år gammal bok som jag återkommer till hela tiden och som har följt med mig under en stor del av livet. När jag har varit med om jobbiga saker som jag inte förstått är det den här boken som jag vänt mig till. Yoga Sutra är bearbetad under många tusen år och innehåller så mycket kunskap och vishet, och räknas faktiskt som den första boken i psykologi. Den har gett mig svar när jag behövt dem som bäst och den är högst aktuell idag. Den innehåller gamla texter om vad yoga egentligen handlar om, och om hur människan fungerar och vad livet är. Den håller vilken teori jag än bollar den mot. Den är en livboj när tillvaron svajar, helt klart.

 

Konsten att leva innerligt (bok)

Den här boken är ett skolexempel på hur man kan ta komplexa frågor och göra dem lättbegripliga utan att för den skull tappa bort värdet och kunskapen. Boken är upplagd som ett lättsamt samtal mellan en journalist och en präst om Kirkegaards teorier. En fiktiv Kirkegaard får också komma till tals ibland. Den här läsupplevelsen har gett mig insikter om hur jag vill fungera som lärare, att min uppgift är att skapa nyfikenhet. Den har blivit en slags ledstång som jag kan hålla mig i i jobbet som pedagog.

 

Ted Talk av Jill Bolte Taylor (föreläsning)

Jag är intresserad av att försöka förstå mig själv och fatta vad livet handlar om. När jag hörde här Ted-talket, jag tror det var 2008, blev det en sådan stark bekräftelse för mig att vi är mer än vad vi tror. Jag har alltid känt att jag har varit kreativ men inte alltid sett något värde i det: När Jill sa att vi är skapande människor och att vi behöver det för att må bra var det som att allt föll på plats. Jag var inte konstig längre. Jag har alltid behövt bejaka mitt skapande för att må bra, men känt att det inte alltid setts som viktigt i allmänhetens ögon. Kreativiteten är en del av vår hälsa, det vet jag nu. Jill Bolt Taylor, som är hjärnforskare, drabbades själv av en stroke i vänstra hjärnhalvan och fick uppleva världen på ett annat sätt. Hennes Ted Talk gav mig ännu en nyckel till att förstå mig själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Rekommenderat

Sidan uppdaterades 2023-11-06