”Jag sjunger fortfarande jazz för husbehov”
Minnet är ett såll, och mycket rinner liksom bara iväg. Men det finns sånt som inte lämnar. En doft, en slagdänga eller kanske ett citat. Det är de ljuspunkterna som vi vill ta fasta på i den här serien av medarbetarporträtt. Näst på tur är Helen Asklund, lektor i litteraturvetenskap.
När Helen Asklund växte upp var hon en hästtjej. Eller, hon ville verkligen vara det, men var inte var tillräckligt ”tuff” för att fortsätta rida. Så hon började läsa hästböcker istället. Något som hon minns med både glädje och vemod.
– Jag var lite för skraj i stallet och hade en sträng lärare av den gamla stammen. Det var dessutom en hård jargong och jag kände att jag inte riktigt hörde till. Det var förstås en stor sorg när jag inte pallade fortsätta, säger hon.
Genom hästböckerna kunde Helen ändå få uppleva det spännande hästlivet och nu, som vuxen, har hon dykt djupt ned i hästboksgenren igen, fast den här gången som litteraturvetare och forskare. Tillsammans med två andra författare skriver hon nu en bok som handlar om just hästboksläsarna.
– Vi har intervjuat ett 50-tal personer och många av dem har liksom jag känt sig skraja i stallet och läst böcker i stället för att leva ut sina hästdrömmar. Det är en spännande genre, som erbjuder mycket identifikation och lärdomar kring social samvaro, säger hon.
När Helen Asklund, som är lektor i litteraturvetenskap och universitetspedagogisk utvecklare vid Mittuniversitetet, väljer sådant som har format och inspirerat henne blir det således ingen häst, däremot en musiker, en författare, en farmor, en filosof och en resa.
Astrud Gilberto, musiker
När jag var yngre ägnande jag mig åt klassisk musik, både sjöng spelade tvärflöjt, och min plan var att jag skulle satsa på en musikerkarriär. När jag upptäckte jazz- och bossanovamusikern Astrud Gilberto fångade hon mig med sin fantastiska röst och rytmkänsla och hjälpte mig att våga kliva ut från de stränga ramarna i den klassiska musiken. Hon förhöll sig så fri till musiken och gjorde sin egen grej och det inspirerade mig. Jazzen kräver mer av en själv, att man sätter sin egen prägel. Det blev ingen musikkarriär men jag sjunger fortfarande jazz för husbehov.
Virginia Woolf, författare
Det var när jag läste Virginia Woolf som jag verkligen förstod att jag ville jobba med litteratur, så man kan säga att hon styrde in mig på min karriär. Kombinationen av ett fantastiskt hantverk, originalitet och en förmåga att belysa viktiga frågor och därmed beröra läsarna på olika plan, det behärskar hon och det är exakt vad man vill åstadkomma med konst, tycker jag. Hennes författarskap berör på ett sätt att det har en betydelse för ens eget liv samtidigt som det är en estetisk upplevelse. Virginia Woolf är en förebild för mig för sin förmåga att skriva och sin kamp för kvinnors frågor, och sin kombination av styrka och sårbarhet.
Min farmor
Min farmor var 80 år när jag föddes och hade alltså levt under hela 1900-talet. Hon var aktiv tidigt när kvinnorörelsen tog fart och fast hon var så gammal så hann vi prata mycket innan hon dog. Genom våra samtal lärde jag mig att sätta in mitt eget liv i ett större sammanhang. Hon har fått mig att värdesätta tidigare generationers arbete för de rättigheter som vi tar för självklara idag och som vi aktivt behöver värna om för att de inte ska gå förlorade igen.
Det omätbaras renässans, bok
Jonna Bornemark, som är filosof, har satt ord på saker som jag själv har tänkt men inte kunnat formulera och som handlar om de alla stressmoment vi har i vardagen. Det har blivit en ond spiral där vi tror att vi måste göra så mycket hela tiden, och vi jämför och mäter oss med varandra. Vi mäter ju till och med hur många steg vi tar på en dag. I boken diskuterar hon denna mätbarhetsiver och genom att läsa den har jag fått med mig med begrepp som hjälper mig att formulera min egen syn på livet – som närvaro i det jag gör, empati och att ha ett eget omdöme och en tydlig moral. Det är ofta de delarna som utmanas idag och som gör det svårt att hinna stanna upp, fundera och reflektera varför man gör på ett visst sätt, eller ens se varandra. Jag tror att vi behöver kunna vara i nuet och bottna i oss själva utan att det alltid ska behöva leda till något resultat.
Resa till Indien
När jag var i 25-årsålderna reste jag till Indien för att jobba som volontär. Mina samtal med farmor hade börjat hjälpa mig att sätta mitt liv i perspektiv, och den här resan hjälpte till att göra det i ännu högre grad. Det var utmanande på många sätt, dels stack jag ut och var annorlunda, dels fick jag komma hem till familjer och se hur de levde i absolut slum. Det har präglat mig mycket när det gäller min förmåga till empati och vilja att se andra. Farmor hade öppnat dörren till det och det förstärktes med den här resan.