”Mina karaktärer går alltid sin egen väg”
Minnet är ett såll, och mycket rinner liksom bara iväg. Men det finns sånt som inte lämnar. En doft, en slagdänga eller kanske ett citat. Det är de ljuspunkterna som vi vill ta fasta på i den här serien av medarbetarporträtt. Näst på tur är Ingela Wadbring, professor i medie- och kommunikationsvetenskap.
Det är inte många som vet det, men Ingela Wadbring lever ett dubbelliv. Här på Mittuniversitetet är hon den uppburna och erkända medieprofessorn, men hemma i Alingsås är Ingela mer känd som konstnär och författare. Närmast har hon en utställning på gång på Strandverket i Marstrand samt en fjärde bok i varande.
– Medan de tre första böckerna skildrar samma personer handlar den här fjärde boken om nya karaktärer, men det är fortfarande vardagsdramatik och mänskliga relationer jag gestaltar, säger hon.
Ingelas tredje bok är pinfärsk och kom ut bara för några veckor sedan, den 21 januari. Och redan är hon alltså på gång med sin fjärde bok. För sedan hon väl lärde sig hantverket har skrivandet flutit på bra.
– Jag har aldrig drabbats av skrivkramp, utan tycker att det oftast är lustfyllt att skriva. Och spännande, för även om jag tänkt ut en speciell väg som mina karaktärer ska ta, så gör de aldrig det, de går sin egen väg. Man lägger bara fram sin sjuka fantasi och sedan tar de hand om det.
Hemma i ateljén i Alingsås ägnar sig Ingela Wadbring även åt ett annat konstnärligt uttryck – metallkonst. Kort sagt skapar hon konst av tunna metalltrådar som hon tvinnar och bänder till olika former. Ofta blir det träd, spindlar och olika typer av insekter. Dessa monterar hon sedan i gamla ramar funna på loppis.
– Min första utställning hade jag faktiskt här i Sundsvall. När jag går i pension en dag är det skrivande och konst jag ska ägna mig åt, så då ska det vara rull på det här, säger hon.
När Ingela Wadbring väljer sådant som har format och inspirerat henne blir det en konsert, två författare, ett träd, ett djur och fenomenet kultur.
Bästa konserten
Min första konsert med Rammstein har etsat sig fast i minnet. Det var innan de började fylla de riktigt stora arenorna, en februaridag i Malmö 2010. Elden, ljusshowen, specialeffekterna, skummet, flotten… och ja, musiken så klart. Än har jag inte varit på en bättre konsert.
Fräckaste trädet
Ekar är något av det vackraste naturen erbjuder. Blommor och färg i all ära, men ekar står för något annat, något stabilt, något långsiktigt, något formmässigt vackert. Fräckast är kanske tusenåriga Rumskullaeken i Vimmerby med sin omkrets på 13 meter, men vanliga ordinära sparbanksekar duger bra. Jag utgår ofta från ekars form i min konst.
Katten Tjock-Olsson
Katter har funnits i mitt liv sedan jag fick möjlighet att välja något mer spännande än akvariefiskar. Något mer egensinnigt, självsäkert, charmigt och ouppfostrat är svårt att tänka sig. Just nu bor min man och jag hos Tjock-Olsson (namnet hade han med sig när han anlände). Han har ett eget instagramkonto där han funderar över livets glädjeämnen och förtretligheter: Tjock_Olsson.
Kul och kultur
Kultur förgyller livet. Jag har haft förmånen att i över 25 år ingå i en kulturgrupp som träffas varje månad och gör något kulturellt – i bred bemärkelse. Vi har besökt teatrar och konserter, lyssnat på föredrag och gått på konstutställningar. Men vi har också åkt raggarbil, testat udda sporter och lärt oss backa med släp. Allt sådant som medelålders kvinnor bör ha ett hum om.
Två tunga författare
För att kunna skriva romaner måste man läsa mycket romaner, och vilka läromästare kan vara bättre än Per Anders Fogelström och Wilhelm Moberg? Jag har cyklat i Kristina och Karl-Oskars fotspår och vandrat i Henning och Lottens kvarter. Vartannat, var tredje år läser jag stad-serien och utvandrarsviten, det är som att återse gamla vänner varje gång.