Avdelningen för oväntade åtgärder – en höst av små mysterier och stora insikter
I höst har medarbetare vid Mittuniversitetet utfört oväntade konstaktioner på sina arbetsplatser. När konstnären bakom projektet, John Huntington, som avslutning besökte campus blev det ännu mer humor och eftertanke.
Det började som ett kryptiskt meddelande på medarbetarportalen: ”Lärare och forskare sökes till hemligt nätverk!” En kryptisk inbjudan som blev startskottet för ett av höstens mest lekfulla och tankeväckande konstprojekt vid Mittuniversitetet, nämligen ”Avdelningen för oväntade åtgärder”.
Under tio veckor, och lika många uppdrag, har ett antal medarbetare förvandlat sina arbetsplatser till små scener för mikrointerventioner – från det diskreta och absurda till det poetiska och frustrerat befriande. Bakom projektet står konstnären John Huntington, i samarbete med Forum för digitalisering (FODI) och Forum för genusforskning (FGF). Syftet har varit att ge luft åt långsamma tankar, utmana arbetets strukturer och hitta tillbaka till en mer lekfull och mänsklig vardag.
Bestick på vift och kartor över det okända
De som anmälde sig till ”avdelningen” fick varje måndag ett nytt uppdrag upp i sina inkorgar. Och plötsligt började märkliga saker hända – bestick bytte plats med diskborstar, ett hålslag dök upp på tvättfatet inne på toaletten och väggklockor fick tecknade dubbelgångare. En konferenssal fick till och med ett helt nytt, och mycket uppskattat, namn, trots att ingen visste vem som döpt om den.
– Instruktioner kan låsa oss, men de kan också frigöra oss. När någon uppmanar dig att göra något oväntat uppstår plötsligt ett nytt handlingsutrymme, säger John Huntington.
I en uppgift ombads deltagarna att gå vilse på sin egen arbetsplats och sedan rita en karta över det.
– Det blev en symbolisk färd i en snårig organisation, en slags upptäcktsresa, säger en av deltagarna.
En annan uppgift bestod i att uttala tre ord från sina arbetsuppgifter som ett mantra – vilket visade sig öppna helt nya sätt att förhålla sig till sin arbetsvardag. En annan uppgift bestod i att utföra en arbetsuppgift extremt långsamt.
– Det var en oerhört påfrestande övning, säger en deltagare.
Andra övningar blev ren frustrationsterapi, som att placera sig själv i ett trångt utrymme, eller till och med att skrika på arbetstid.
– Det var svårare än man kan tro, man blir ju rädd att det ska bli ett ärende någonstans, allt ska ju vara så tyst och lugnt. Man får inte uttrycka frustration högljutt längre, berättar en deltagare.
Under temat ”Levandegörande ”skulle deltagarna blåsa liv i vardagens dokument. Resultatet blev papperssolfjädrar, flygplan, solglasögon och en och annan ”loppa” som började dyka upp i kontorslandskapet.
– Det är i de allra minsta handlingarna – en pappersform, en förflyttad pryl, en märklig ritning – som något skiftar. Det behöver inte vara stort för att göra avtryck, säger John Huntington.
Skyddsfigurer och nya perspektiv
Höjdpunkten kom i slutet av november, när konstnären bakom höstens hyss, John Huntington, själv besökte Mittuniversitetet. Dagen fylldes av presentationer, samtal och workshops – och inte minst nya oväntade åtgärder.
John berättade om höstens konstinterventioner och om sin egen praktik, där han undersöker spänningsfältet mellan rationellt och irrationellt. I workshoppen ”Rituella skyddsåtgärder ”lät han deltagarna skapa egna skyddsfigurer av ett A4-dokument från deras dagliga arbete – små pappersvarelser som symboliska försvar mot den byråkratiska hypnosen.
Till dagen var även konstnärer från Norrdans inbjudna, och deras bidrag gav ytterligare dimensioner. Danskonstnären Kevin Julianto presenterade sitt verk ”Residual Reverie”, där kroppens mest förbisedda spår – svett, ansträngning och upprepning – blev poetiskt material.
Koreografen och Norrdans konstnärliga ledare Martin Forsberg bjöd sedan in till ett koreografiskt post-it-landskap där deltagarna, lapparna och rummet tillsammans skapade en rörlig topografi av idéer och instruktioner. Här blev varje deltagare både utförare och observatör i en improviserad koreografi.
– Att bjuda in Norrdans blev ett sätt att låta kroppen och rörelsen kommentera det administrativa. Dansen gör det abstrakta konkret – den visar hur system känns, säger John Huntington.
John Huntington och Martin Forsberg
Lekfullhet som motstånd
Även om många av övningarna var små och ofta knasiga, kretsar projektet kring allvarliga frågor – digitaliseringens baksidor, fragmentiserad arbetsvardag, styrning och frustration. Kanske är det just därför vi behöver det lekfulla. Som ett pappersflygplan i ett korridorsfönster, eller en ritad klocka som visar en tid ingen minns, eller tre ord som får en ny klang när de upprepas högt.
Avdelningen för oväntade åtgärder blev en påminnelse om vår gemensamma arbetsplats som något levande, föränderligt – och fullt av möjligheter. Och för många deltagare blev de oväntade instruktionerna inte bara små aktioner, utan också en tillåtelse att tänka och göra annorlunda. Kanske till och med att bowla med en apelsin i korridoren – bara för att man kan.