Jimmy Jaldemark, professor och ämnesföreträdare i pedagogik
Vilken är den största skillnaden mellan Mittuniversitetet 2005 och idag?
Jag skulle säga att den akademiska nivån har höjts ganska rejält. Iallafall om mitt ämne pedagogik är en måttstock. Vi var betydligt färre disputerade på den tiden och några år efter att Miun fick universitetsstatus öppnade ämnet en egen forskarutbildning. Innan dess hade vi anställda doktorander som i de allra flesta fall var inskrivna vid Umeå universitet. Den resan längs den vackra Höga Kusten mellan hemmet i Härnösand och doktorandaktiviteter i Umeå är för mig ett minne blott som dagens doktorander inte behöver göra. Denna akademiska mognad illustrerar nog väl den utveckling som många ämnen inom lärosätet gått igenom.
Organiseringen idag är ju även mer strukturerad och specialiserad. Fakulteterna bildades ju då och har ju utvecklats i rask takt med tillväxt både inom stöd och akademi. 2005 var det ju också tre campus, som i och med flytten från Härnösand 2016 blev två. För mig och mina kollegor vid institutionen för utbildningsvetenskap var det ju en mycket stor förändring då hela verksamheten flyttade till Sundsvall. Detta resulterade i att en del kontaktytor inom universitetet blev mer tillgängliga och att vi som bor eller då bodde i Härnösand blev pendlare.
Vad har du jobbat med under de här åren?
2005 var jag doktorand och var inskriven i Umeå och disputerade i januari 2010. Efter att min finansiering av doktorandtiden var slut var jag adjunkt fram till disputationen. En tuff tid som småbarnsförälder och med skrivande så fort det fanns tid över. Efter disputationen med en avhandling om digital teknik och distansutbildning fick jag ett lektorat vid institutionen för utbildningsvetenskap. Åren därefter hade jag en viss tid med forskning i tjänsten som varvades med undervisning inom framför allt det beteendevetenskapliga programmet.
Allt fler ledarskapsuppdrag dök därefter upp i min tjänsteplanering. 2014 utnämndes jag till docent. Under åren har jag under flera mandatperioder tjänstgjort både inom grundutbildningsrådet och senare även inom fakultetsnämnden. Fakultetsnämnden är jag fortfarande verksam inom och det är ett av de finaste uppdragen inom akademin eftersom det är kollegorna som valt mig som en av deras representanter.
2018 var jag tillsammans med kollegor från fem andra lärosätet med om att grunda en forskarskola som vi kallade för GRADE (GRAduate school for Digitisation and Education). Där har vi fram till dags datum antagit 67 doktorander. Det har varit en fantastisk utveckling och vi fick precis resurser från Vetenskapsrådet att anta vår fjärde kull och då med temat AI och lärarutbildning.
Sedan snart 15 år tillbaka har jag varit ledare för forskargruppen HEEL som fokuserar på digitalisering, lärande och högre utbildning. Jag har även haft flera lite längre och roliga utvecklingsuppdrag inom livslångt lärande och högskolepedagogik, exempelvis med fokus på att projektleda och utveckla lärosätets uppdragsutbildningsverksamhet. Det är områden som jag utöver mitt intresse för digitalisering, AI och lärande brinner extra mycket för. I de uppdragen har jag bland annat varit inlånad till Forskning- och utbildningsstöd (FUS). En del av min tid läggs även på att arbeta med livslångt lärande inom Centrum för forskning om Ekonomiska Relationer (CER). Sedan 2022 är jag även ämnesföreträdare i pedagogik och utnämndes som professor i pedagogik 2024.
Vilken är den största skillnaden i ditt liv mellan 2005 och idag?
Jag var 35 år 2005 och nu är jag som 55-åring definitivt i medelåldern. Det betyder ju bland annat att småbarnsåren är borta sedan många år och snart är de yngsta i vår stora fembarnsfamilj också utflugna ur boet. Det finns då mer tid för andra spännande djupdykningar i livet, både på det privata planet och inom arbetslivet.