Pär Löfstrand, universitetslektor i psykologi
Vilken är den största skillnaden mellan Mittuniversitetet 2005 och idag?
Jag började arbeta på psykologiavdelningen vid dåvarande SHV-institutionen i början av 2000-talet, och mycket har verkligen hänt under de senaste 20 åren. Jag minns tiden vid gamla SHV med värme, även om mycket fortfarande var under uppbyggnad och antalet forskarutbildningsämnen var begränsat. Psykologiavdelningen växte snabbt, men att den skulle utvecklas till att omfatta både psykologprogram, forskarutbildning, mottagning och avancerade labb kändes då mycket avlägset. En sak jag saknar är den nära samverkan vi hade med andra ämnen inom SHV. Även om många är kvar så saknar jag många fantastiska MIUN-legender som passerat i korridorerna genom åren.
Vad har du jobbat med under de här åren?
Oj, mycket! Innan ämnet fick rätt att bedriva forskarutbildning arbetade jag heltid som undervisande adjunkt. Jag undervisade främst på PA-programmet i kurser inom arbetspsykologi samt social- och personlighetspsykologi, men jag har även regelbundet varit ”utlånad” till andra kurser och program. När ”vi” fick forskarutbildning i psykologi sökte jag som doktorand och genomförde mina forskarstudier på halvtid, jag disputerade 2018.
Några uppdrag "från förr” som jag sent kommer att glömma är uppdragsutbildningar mot näringslivet om motivation och kreativitet, SKARP-utbildningen i Åre där jag arbetade med gruppsykologi, samt en mycket praktiskt inriktad kreativitetskurs på industridesignutbildningen i Sundsvall.
Vilken är den största skillnaden i ditt liv mellan 2005 och idag?
Förutom att barnen har flyttat hemifrån och åren av engagemang inom idrottsrörelsen ligger bakom mig, så har även min arbetssituation förändrats stort. Idag har jag förmånen att driva flera forskningsprojekt i samverkan med Östersunds och Sundsvalls kommuner – något som är både spännande, lärorikt och väldigt roligt. Jag ser det som oerhört viktigt att vi från universitetet aktivt bidrar till samhällsutvecklingen.
Även om jag fortfarande undervisar är det betydligt mindre än tidigare. Den tid som inte går till forskningsprojekten ägnas främst åt uppsatshandledning på olika nivåer, vilket också är mycket givande. Jag har dessutom ett starkt internationellt engagemang: jag sitter i styrelsen för European Association of Work and Organizational Psychology och ansvarar för konferenssessioner världen över genom ett uppdrag för Alliance for Organizational Psychology.
Trots allt som händer i världen känns den mindre idag än för 20 år sedan, med återkommande möten med internationella kollegor via digitala plattformar. Även här tycker jag det är viktigt att vi från MIUN är med, synliggör universitetet och bidrar till utvecklingen.