Från Basel till Bringåsen – Monique är inte rädd för utmaningar

När vi träffar Monique Pfaltz har hon haft sitt uppdrag som prodekan i exakt fem månader, sedan den 1 juli. Hon skrattar lite när hon får frågan om hon ”landat” än.

– Både ja och nej! Jag känner verkligen att jag håller på att komma in i rollen, men samtidigt märker jag hur mycket jag fortfarande lär mig. Nya möten, nya processer, nya människor – det är en resa. Jag är nog mitt i landningen.

Just nu deltar hon i många möten tillsammans med dekan Pär Olausson, lyssnar, lär och börjar ta sig an sina egna ansvarsområden. Ett av dem är internationalisering kopplat till forskning. Ett annat är fakultetens olika labbmiljöer.

– Labbfrågan är kanske lite mindre till omfånget, men väldigt viktig. Våra labb är sårbara eftersom det ofta är en eller två personer som bär mycket kunskap. Om något händer blir hela verksamheten påverkad. Vi vill se om vi kan skapa mer samarbete mellan labbmiljöerna och därigenom stabilitet.

Från trauma och socialt välmående till ledningsuppdrag

Monique är psykolog i grunden och hennes forskning har alltid kretsat kring trauma – hur svåra upplevelser påverkar psykisk hälsa och, inte minst, socialt välmående.

– Jag är särskilt intresserad av hur personer som utsatts för trauma, till exempel barnmisshandel, mår senare i livet. Är de socialt integrerade? Har de stöd? Socialt välmående är en otroligt viktig prediktor för både psykisk och fysisk hälsa. Personer som är mindre ensamma lever faktiskt längre. Det är fascinerande.

Jag är väldigt intresserad av samspelet mellan
kroppsliga och psykologiska processer.

Hennes forskningsmetoder har förändrats över tid. Tidigare arbetade hon framför allt experimentellt i labbmiljöer, men i takt med att hennes frågor blivit mer socialt inriktade har hon sökt sig ut i mer naturliga sammanhang.

– Det är något helt annat att titta på verkliga interaktioner än att sitta i ett labb och identifiera ansiktsuttryck på en skärm. Numera undersöker vi till exempel hur nära en annan person får komma innan det känns obekvämt, eller arbetar med kroppsorienterade interventioner för personer med traumahistorik. Det är väldigt spännande.

Som professor har hon 40 procent forskning i sin tjänst, men det gångna året har det blivit mindre än så – undervisning och uppdraget som ämnesföreträdare har tagit sin del av tiden. När det gäller prodekanrollen ligger uppdraget på 20 procent.

Utmaningar, möjligheter och hopp om trygghet

Monique kliver in i fakultetsledningen samtidigt som universitetet står inför ekonomiskt tuffa tider. Hon funderar en stund när vi frågar vad hon ser som den största utmaningen.

– Det ekonomiska läget är svårt, och det påverkar alla. Jag hoppas att vi i ledningen kan bidra till trygghet. Att förändringar inte skapar otrygghet för den enskilda, utan att vi kan ha strukturer och en gemensam känsla av att vi står i det här tillsammans.

Det roligaste däremot? Det kommer snabbare.

– Att träffa så många människor! Att få en chans att bidra till en levande fakultet och vara med i både små och stora frågor, det känns som ett privilegium. Och det är väldigt kreativt.

En internationell väg – via Schweiz, Tyskland och Harvard

Monique är född i USA och uppväxt i Schweiz men har bott i flera länder. Som barn flyttade familjen ofta och hon gick gymnasiet i Tyskland. Som vuxen har hon både studerat och arbetat utomlands. 

Efter psykologutbildningen i Basel arbetade hon länge vid Zürich universitet och universitetssjukhus – något som starkt präglat hennes forskningsintresse för samspelet mellan kropp och psyke. Även forskarutbildningen genomfördes i Basel, som har kommit att bli hennes favoritstad.

Karriären tog henne även till Boston där hon gjorde sin postdok vid Harvard University.

– Det var en otroligt spännande tid, säger hon.

När hennes tjänst i Zürich närmade sig sitt slut började hon och sambon leta efter nästa steg. Hon fick två erbjudanden, ett i München och ett i Sverige, och valet blev inte enkelt.

– Vi höll på i flera månader och vägde för och emot. Men i slutändan ville vi göra något helt nytt, lära oss ett nytt språk och uppleva en ny kultur. Och när vi besökte Östersund kändes arbetsmiljön och människorna så genuina och välkomnande. Det betydde mycket.

Bokcirklar, kallbad och världspolitik

Idag bor Monique med sin sambo och deras tre barn i Bringåsen, strax utanför Östersund. När familjen flyttade till Sverige valde hennes sambo, som är psykoterapeut, att vara hemma en period – något som är betydligt vanligare i Schweiz än här.

– Det gav barnen stabilitet men nu när de är större har han börjat jobba igen. Han lärde sig svenska via SFI och har till och med sina första svensktalande klienter, vilket är roligt.

Moniques egen svenska är imponerande efter bara fyra år i Sverige, även om hon själv beskriver talandet som det svåraste.

– Men jag älskar språk! Att läsa går snabbt när man har tyska och engelska i bagaget, men att producera språket aktivt är fortfarande en utmaning.

Jag vill förstå vad som händer i världen.

När Monique är ledig föredrar hon ett lugnare tempo. Hon är med i byns bokcirkel och hon har fastnat för kallbad i sjön under vintern.

– Jag blev nästan lite beroende. Det är fantastiskt.

Familjen är viktig, och mycket av fritiden går åt till samtal, vardag och gemensamma aktiviteter. Hon följer också politik och vetenskapsprogram, gärna internationellt.

– Jag vill förstå vad som händer i världen. Det har alltid intresserat mig.

Julfirande i Schweiz

Julen firar familjen i år i Schweiz, tillsammans med både hennes egna och sambons föräldrar.

– Alla vill träffa sina barnbarn, säger hon och skrattar. Och det blir nog fondue – den klassiska julmaten för oss.

När vi avrundar säger Monique att hon inte har något särskilt att tillägga, men hon återkommer till en sak:

– När förutsättningarna förändras behöver vi både en stabil grund och mod att prova nytt. Jag vill gärna vara med och hålla den balansen – tillsammans med kollegorna som gör den här fakulteten så stark.