Skrivdidaktiska verkstäder
Ann-Catrin Edlund, professor i svenska språket, var den som ledde och ansvarade för de skrivdidaktiska verkstäderna inom Skrivlyftet vid Mittuniversitetet. Här berättar hon mer om vad som hände i verkstäderna och vad du som lärare kan ha för nytta av det.
Vad är Skrivlyftet?
– Det var från början en strategisk utbildningssatsning vid Mittuniversitetet som bestod av flera aktiviteter, med olika målgrupper – med skrivdidaktiska verkstäder som vände sig till program och enskilda lärare, och skrivhandledare som stöttade studenterna i deras skrivande. Nu har det utvecklats till högskolepedagogiska kurser i så kallad ämnesintegrerad skrivdidaktik och det erbjuds även stöd till lärare i planering och utveckling av undervisning i skrivande.
Berätta mer om de skrivdidaktiska verkstäderna, vad hände där?
– I verkstäderna deltog lärare från några utbildningsprogram. Lärarna utforskade och utvecklade gemensamt det akademiska skrivandet och yrkesskrivandet inom programmen. Verkstäderna riktade in sig mot program och inte bara enskilda lärare för att det skulle vara möjligt att bygga progression i skrivandet inom programmen.
Hur gick det till?
– Vid verkstäderna erbjöd vi en verktygslåda där lärarna själva kunde välja vilka verktyg de ville använda när de sedan utvecklade sin skrivundervisning, genom att till exempel formulera lärandemål och bedömningskriterier eller utveckla responsarbetet under skrivprocessen. Skrivandet är förstås också ett viktigt redskap för meningsskapande i akademin – för att tolka, förstå, organisera och utveckla ny kunskap inom olika ämnestraditioner. Akademiska skriftpraktiker är alla ämnesspecifika, till exempel när en historiker och en företagsekonom analyserar ett fenomen så kan det ställas helt olika krav på både analysens innehåll och analysens utformning.
Hur var verkstäderna upplagda?
– Verkstäderna sträckte sig över en termin och bestod av 10 tillfällen på 4–5 timmar vardera. Varje termin skulle verkstäder ges till tre program och 18 lärare totalt. Varje termin började en ny omgång. Det var jag och Ingela Norberg, lärare i svenska språket, som ledde verkstäderna.
Har det funnits liknande upplägg på andra lärosäten?
– Ja, det här är ett generellt behov som finns vid alla lärosäten, vi har dessutom flerspråkiga universitet nu och det ställer också särskilda krav. Lärande inom högre utbildningar innebär ju nya sätt att förstå, tolka och utveckla kunskap, och det är högskolans ansvar att hitta former för att stötta studenterna i att utveckla det akademiska skrivandet. På andra lärosäten finns det många olika former av skrivstöd både till studenter och lärare, men jag känner inte till något som liknar vårt upplägg med verkstäder för program. Det är vanligare med punktinsatser inom enskilda ämnen. Det här som vi genomförde på Mittuniversitetet var en jättestor satsning och ett prioriterat område, som finansierades av universitetet centralt.